Inget är säkert efter MAGA-diplomatins bombnedslag i Europa
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
De senaste veckornas säkerhetspolitiska dramatik har gett upphov till ett nytt intresse för diplomatins historia och ”stormännen” som gjort upp om världen.
Tänk bara på Berlinkongressen 1885 då de europeiska stormakterna sinsemellan gjorde en ohelig ”deal” för att dela upp Afrika.
Med det så kallade Münchenavtalet 1938 gjorde brittiska och franska statsmän en deal med Hitler och Mussolini för att ge efter Tysklands krav på att överta områden från Tjeckoslovakien.
Molotov-Ribbentrop-pakten 1939 är ökänd för att Hitler då godkände att östra Polen, Finland, Estland, Lettland och Bessarabien tillhörde Sovjetunionens intresseområden.
I den internationella diplomatins historia har det sedan begynnelsen debatterats huruvida det är länders inrikespolitiska (interna) behov som styr landets utrikespolitik, eller om det är ett lands utrikespolitiska intressen som är mer betydelsefull för hur ett lands diplomati utformas.
Vad är förhållandet mellan de inrikes- och utrikespolitiska behoven då Trumps USA är på jakt efter århundradets ”deal” på den internationella arenan?
Historievetenskapens fader Leopold von Ranke (1795–1886) argumenterade för att det är landets utrikespolitiska intressen som styr diplomatin (Primat der Aussenpolitik).
Det förblev den härskande synen tills den tyska historikern Fritz Fischer under 1960-talet vände på steken och argumenterade för att det i själva verket är de inrikespolitiska behoven som bäst förklarar ett lands utrikespolitiska linje (Primat der Innenpolitik).
Då vi för några dagar sedan fick höra USA:s vicepresident JD Vance hålla ett av de mest bisarra utrikespolitiska talen på den säkerhetspolitiska konferensen i München borde vi ställa oss samma frågor på nytt: Vad är förhållandet mellan de inrikes- och utrikespolitiska behoven då Trumps USA är på jakt efter århundradets ”deal” på den internationella arenan?
Den snygga indelningen i inrikes- och utrikesfrågor har långt raserats av globaliseringen, men med MAGA-ideologins globalisering ser vi tydligt hur ett lands utrikespolitik kan börja styras blint av dess inrikespolitiska behov.
Inget annat kan förklara varför JD Vance flörtade med tyska ytterhögerpartiet Alternative für Deutschland (AfD) och samtidigt läxade upp de europeiska demokratierna och våra liberala ledare.
Det paradoxala är att budskapet från MAGA-sändebuden säkert skulle vara en annan om de europeiska länderna styrdes av Trumps egna favoriter: ytterhögerkaraktärer som brittiske Nigel Farage (Reform UK), franska Marine Le Pen (Rassemblement National) eller tyska Alice Weidel (AfD).
Trump, Vance och Elon Musk försöker nu styra upp en global MAGA-våg genom att förminska sina gamla (liberala) bundsförvanters trovärdighet i Europa.
Om vi blickar några år tillbaka i tiden var alla dessa bästa vänner med Putin, tills Rysslands anfallskrig mot Ukraina gjorde det öppna samarbetet politiskt pinsamt.
Trump, Vance och Elon Musk försöker nu styra upp en global MAGA-våg genom att förminska sina gamla (liberala) bundsförvanters trovärdighet i Europa.
Det är en dubbelspårig utrikespolitik som bygger både på USA:s officiella diplomati och på det växande internationella MAGA-nätverket.
Halvofficiella mellanstatliga förbindelser byggs till likasinnade partier förbi ländernas demokratiskt valda ledare. Var går gränsen mellan vanlig utrikespolitik och inblandning i suveräna staters interna angelägenheter?
Det paradoxala för de liberala demokratierna blir då att ju mer du ”trumpifierar” din inrikespolitik, desto bättre utrikespolitiskt förhållande erhåller du med det nya USA.
Ungerns Viktor Orbán är ett levande exempel på denna konstellation.
Extremnationalisters internationalism är inget nytt i sig.
Fascismens internationalism syns klarast i internationaliseringen av den fascistiska inrikespolitiken. Tänk bara på hur kampen mot den ”inre fienden” och mot olika ”främmande” element inom nationen kopieras flitigt runt om i världen för att legitimera auktoritära styren.
MAGA-globaliseringen utgör grunden för en ny auktoritär diplomati. Den säljs som århundradets ”deal”, men den erbjuder inte en världsordning för samarbete och säkerhet, utan en värld där de små och svaga uppoffras för att tillgodose de största maktmännens vilja att dominera.
Europa står inför ett ideologiskt vägskäl med USA, men kanske läget framförallt borde ses som en möjlighet: En historisk chans för Europa att ta sig an rollen som den liberala världsordningens främsta fackelbärare.
Här kan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.