In i mörkret

Ute regnar det och är mörkt. Av årstiderna är den sena hösten ända fram till jultiden den mest utmanande. Knappt har dagen börjat och så tar den slut.

I den här tiden slutar kyrkoåret för att ta sin början första advent. Men först kommer allhelgonadagen. Fastän vi har avstått från helgondyrkan så är det ändå dagen då vi minns våra döda och tänder ljus på gravgården.

Fortsättningsvis finns det mycket rädsla förknippat med döden. Trots det kan man ju hävda att döden borde vara lika naturlig som livet. Utan liv ingen död och så vidare.

Men ingen lever ensam och isolerad. I varje fall är vi delar av de samhällen och familjer där vi lever. I pandemitiden har vi sett hur sårbara vi är för en sjukdom som sprider sig över gränserna. Hur vi förhåller oss till restriktioner och liknande är ändå avslöjande för hur väl integrerade vi är i samhällsbygget och hur väl samhället kan tackla kriser. Tar vi ansvar för helheten eller tänker vi enbart på oss själva som individer och vårt eget bästa? Kyrkorna och det sockenkyrkonät som byggt upp kring kyrkbyarna var länge det sammanhållande synliga nätet. Där bestämde man om de lokala frågorna och där fanns gravgården för de döda. I slutet av 1800 talet växte kommunerna fram ur lokalförsamlingarna och tog hand om socialväsende samt planering och utbyggnad av samhällena.

Det andliga skulle handhas av kyrkan via fostran av barn och ungdom och de kyrkliga förrättningarna. Så har det fortgått. Men nu utmanas det av det digitala samhället som lever på nätet och i princip består av goda nätförbindelser.

Avståndens betydelse har därmed minskat. Det mesta går att göra på nätet. Men samhället blir samtidigt allt svårare att upprätthålla och utmanas av flyttningsrörelsen till tillväxtcentra. Vi mänskor är beroende av konkreta sociala sammanhang för att fungera. För att minska på rädsla och utslagning behöver vi mötas och tackla gemensamma svårigheter. Med det övergripande miljöhotet är det nödvändigt att hitta hållbara lösningar med naturen och ekonomin.

Ständig tillväxt och låntagning behöver kompletteras med kretsloppstänkande och resurssnålhet. Framförallt behövs en ny ekonomisk ordning för att råda bor på obalansen i tillgångar och resurser. Men också här är rädslan stor. Tilliten rubbas om ekonomin kraschar och svårigheterna handlar också om bristen på gemensamma visioner. Klarar vi inte det så finns det enbart förlorare.

Oroande är att vi alltför lätt köper de populistiska lösningarna. Vi kan inte isolera oss i den digitala världen. Det är inte flyktingarna som är grunden till problemen. I ett digitalt samhälle behöver levnadssättet genomgå en radikal omvärdering gällande synen på arbete och fritid. Efter mörkret kommer ljuset med hopp om kraft att vara med i den rörelse som kan samarbeta för att lösa utmaningarna. En kyrka i kris behöver också se sig själv i spegeln och fråga. Vad betyder andlighet och tro i detta läge. Folkkyrkans framtid är ifrågasatt.