Idrotts- och andra hjältar som förebilder

I augusti kom boken om formel 1-stjärnan Kimi Räikkönen ut. Han har gjort en strålande karriär bakom ratten, men hans sportsliga prestationer hamnade i skymundan i samband med bokpubliceringen.

I stället fick vi läsa rubriker som "Festade 16 dagar i rad – mitt under säsongen", "Kimi Räikkönen festade 16 dagar i sträck - tror inte att det försämrade mina resultat".

Vi får också läsa om hur han i fyllan och villan kommit försenad från en permission då han gjorde sin värnplikt och om hur han redan som tonåring körde bil utan körkort. "Räikkönen ångrar ingenting: Är väldigt lycklig över var jag är i dag”, är en annan rubrik vi får läsa efter boklanseringen.

En annan superstjärna, men i en helt annan genre som varit i rubrikerna i somras är sångaren Jari Sillanpää. Den 17 augusti dömdes han till tio månaders villkorligt fängelse för droginnehav efter att ha åkt fast för att använt och hanterat metamfetamin.

När han anlände till rättegången och möttes av hord journalister flinade han och tyckte att "det här som i Hollywood". Enligt medierapporteringen ska han inte heller ha visat någon ånger för vad han gjort.

Alla gör vi våra misstag och jag har också gjort saker som jag inte är stolt över och som jag ångrar. För dem har jag bett om ursäkt. Om jag mot förmodan någon gång skulle bli intervjuad, skulle jag snarare skämmas än skryta om mina gamla synder.

Räikkönens och Sillanpääs nonchalanta inställning till sitt supande och knarkande sporrar knappast någon till att bli alkoholist eller narkoman, men som förebilder och idoler för en halv nation har de ett visst ansvar.

Det blir liksom mera rumsrent att ta sig en förlängd veckoslutsfylla om Räikkönen kan supa i 16 dagar.

Och om Sillanpää trots sitt narkotikamissbruk kan stå på scen och sjunga "Satulinna" så att en hel konsertsal skakar, kan det inte vara så farligt att röka på lite under helgen, eller att pigga upp sig med lite amfetamin.

Då blir det ju nästan som i Hollywood.