Identitetspolitik och kulturkrig – ”En öppen debatt är inte att föra oväsen i sin egen bubbla”

Antti Yrjönen
Man i mörk kavaj och vit kragskjorta tittar snett framåt
Timo Furuholm (VF).
Timo Furuholm
Publicerad:

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Begreppen i rubriken är numera också aktuella i den finländska politiska debatten. De dyker ofta upp när man försöker förklara polariseringen i samhället och de allt hårdare motsättningarna.

Begreppet identitetspolitik har sitt ursprung i politiska rörelser som förespråkade rättigheter för marginaliserade grupper, till exempel underrepresenterade minoriteter.

Dessa rörelsers politiska engagemang motiverades av att belysa och arbeta mot ojämlikhet som baserar sig på exempelvis etnicitet, sexualitet, kön eller språk.

Identitetspolitik vara ett viktigt verktyg för samhällsutvecklingen om det används på rätt sätt – Finland, ett föregångsland när det gäller jämlikhet, är ett bra exempel.

Finland har byggts upp till det land det är i dag tack vare en politisk kultur som strävar efter konsensus och gemensamma lösningar.

Vårt flerpartisystem och starka arbetsmarknadsparter har krävt att alla är kompromissvilliga och beredda att samarbeta.

I den finländska demokratin har man kunnat bemöta dem som ser saker på ett annat sätt och se dem i ögonen.

Men samförstånd har inte inneburit att politiken har varit fri från konflikter och kritisk debatt. Tvärtom.

Samarbetet tål meningsskiljaktigheter om den allmänna atmosfären och förtroendet tillåter det. Ur demokratisk synvinkel är det sunt att kunna tala om svåra och splittrande frågor – och det får vi inte ge upp.

Ur demokratisk synvinkel är det sunt att kunna tala om svåra och splittrande frågor – och det får vi inte ge upp.

Tillbaka till identitetspolitiken, som i dagens sammanhang innebär, för att uttrycka det rakt på sak, att partier och företrädare av värdekartans olika ändar kategoriskt är oense med varandra bara för att den ena representerar något som den andra inte gör.

Det stora problemet med de ”kulturkrig” som uppstår i detta läge är att de lätt suddar ut innehållet i debatten genom att skapa förenklade sanningar.

Innehållet blir sekundärt när man bara söker en synlig fördel gentemot ”motståndaren”.

När innehållet blir irrelevant är det lätt att förlora det viktigaste i politiken ur sikte: målet.

Detta skapar i sin tur utrymme för populism, där talet bara riktas till de egna väljarna i stället för att argumenten formuleras för att övertyga den politiska motståndaren, och debatten stannar av.

Frågan handlar dock inte om begrepp utan om metoder, för i slutändan finns identitetspolitiken nästan överallt.

I ett litet land som Finland har vi inte råd att låta bli att tala om politikens innehåll och mål, hur svåra de än är för det ena eller andra partiet.

Även om vi i många frågor fortfarande kan hitta lösningar tillsammans, är vi ute på farligt vatten om debattkulturen försvårar en dialog som bygger på kunskap och fakta. Enkla och självklara lösningar på komplexa frågor bidrar sällan till samhällets övergripande välbefinnande.

Det finns faktiskt inslag i vår politiska debatt som vi måste göra oss av med och som inte passar in i vår politiska kultur, där deltagande och ansvarsutkrävande har tillhört alla.

Det finns faktiskt inslag i vår politiska debatt som vi måste göra oss av med och som inte passar in i vår politiska kultur, där deltagande och ansvarsutkrävande har tillhört alla.

Det är också en fråga om väljarnas förtroende för politiken och hur den fungerar.

Det tvångsmässiga upprätthållandet av en allmän ”vi och dom”-konflikt får inte förhindra viktiga konflikter om själva de politiska frågorna.

Om det är för svårt att se den andra sidan i ögonen, då är politiken fel plats.

Beslutsfattande handlar om modet att vara oense i sak och om en öppen debatt, men också om risken att se sina egna argument som svaga. Inget av dessa tre kommer att hända om du väljer att bara föra oväsen i din egen bubbla.

Timo Furuholm
Riksdagsledamot, Vänsterförbundet
Publicerad: