"Ibland tyckte jag synd om doktoranderna, ibland avundades jag dem"

I slutet av mina magisterstudier upplevde jag, som så många andra, en mild existentiell kris.

Att kalla det kris är i och för sig en ordentlig överdrift, eftersom det mera handlade om en inre överläggning om vilken yrkesbana jag skulle välja.

Jag hade skrivit min pro gradu i kärnfysik under handledning av Tom Lönnroth. Under den tiden hade jag fått vara med om fina upplevelser med mätningar och analyser i Danmark samt storskaliga kärnstrukturberäkningar i Jyväskylä.

Vägen kändes trygg och  spikrakt utstakad mot en doktorsavhandling i kärnfysik trots att jag aldrig ens tänkt tanken på en högre akademisk examen. Problemet var samma som för så många andra, finansieringen. Den nya nationella doktorandskolan i kärnfysik avslog min ansökan...

”Krisen” var ett faktum. Vad sen?

Efter några telefonsamtal som öppnade för möjliga arbetsintervjuer insåg jag att det finns gott om alternativ. Det var kanske inte hela världen att den akademiska karriären hade tagit slut innan den ens hade börjat.

Strax efteråt blev jag dock kontaktad av professor Henrik Stubb som erbjöd mig att börja arbeta inom ramen för ett materialfysikprojekt. Materialfysiken hade jag upplevt som lite småtråkig under studierna, så jag funderade noga. Jag tog dock chansen att få lära mig nya saker och utveckla nyfikenheten och dessutom få betalt för det!

När jag inledde mina doktorandstudier, fullkomligen bubblade det i mitt huvud av nya fantastiska möjligheter.

Nya komplicerade teorier och mätningar som kunde gå fel på oändligt många sätt gjorde att jag i början gick med en konstant känsla av att inte alls veta vad som komma skall och hur jag skall få rätsida i alla detaljer.

Huvudet gick på högvarv och en natt väckte jag tom min sovande fru för att fråga råd om någon detalj i mina experiment.

Eva formulerade yrvaket några klargörande frågor för att kunna svara på min fullständigt irrationella fråga. Resultatet blev att jag väcktes ur min dröm av hennes prat, lade mig på andra sidan och mumlande något osammanhängande till svar som inte visade någon större aktning för hennes ansträngningar att hjälpa mig i min spirande karriär.

Jag tror inte jag har gått eller pratat i sömnen efter det.

Att det hände just då var naturligtvis en naturlig förlängning i den stora förändring jag befann mig i.

Forskningsprojektet jag arbetade i var del av ett större konsortium med Professorerna Ari Ivaska (ÅA) och Jouko Kankare (TY) som andra partners. Vi hade månatliga möten med föredrag och diskussioner kring aktuell forskning. Dessa möten var extremt viktiga, men samtidigt en period full av frustration. Frustrationen över att inte tillräckligt bra kunna metoderna i analytisk kemi eller fysik. Att lära sig förstå skillnaderna mellan kemisternas och fysikernas språk, för att inte tala om metoderna som användes, var inte trivialt.

Så småningom lärde vi oss grunderna i den terminologi som användes och mötena blev mer och mer givande.

Den träning vi fick gav förståelse. När jag deltog i min första konferens insåg jag att den tvärvetenskapliga skolningen hade varit nyttig. Jag upplevde att jag hade ett försprång till mina gelikar, som bara hade studerat fysik eller kemi, tack vare den tvärvetenskapliga träningen.

När vi för fem år sedan inom Centret för funktionella material började arbeta tillsammans med John Erikssons cellbiologer kom allt tillbaka igen.

Blandningen av entusiasm och frustration som speglades på våra forskarmöten gav väldigt hög igenkänningsfaktor. Ibland tyckte jag synd om doktoranderna, ibland avundades jag dem. Vi hade medvetet gett dem ganska fria händer. De skapade sina egna kommunikationskanaler och hittade viktiga kommunikationsytor som förde arbetet framåt.

Förra veckan blev den uppsats som sammanfattade hela projektet godkänd för publicering, ett år efter att projektet tagit slut.

Lite förenklat kan man säga att vi under dessa år lärde oss vilka frågor det lönar sig att ställa i ett tvärvetenskapligt samarbete. Genom att låta tiden arbeta i lugn och ro och se vilka möjligheter och utmaningar det finns i nya tvärvetenskapliga samarbeten kommer också nya oväntade lösningar att se dagens ljus.

Dessa skulle dock aldrig kunna genomföras utan att det i botten finns en grundlig sakkunskap. I våra nya bioelektronikprojekt tror jag att vi har kunnat kombinera rätt frågeställning med existerande expertis.Ifall vi vill lyckas måste många studenter och doktorander våndas och känna sig frustrerade. Belöningen blir dock så mycket större!

Ronald Österbacka

professor i fysik, Åbo Akademi