Ibland har jag känslan av att livet är som att hoppa på en trampolin
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Har du någon gång hoppat trampolin? Som barn såg jag på TV hur man bland annat i olika cirkusprogram hoppade trampolin och det såg väldigt lätt och roligt ut. Jag har ett svagt minne av att jag också själv har fått prova på det i barndomen. Första gången tyckte jag inte alls om det, eftersom jag hade svårt att hitta rytmen, men andra gången var det helt ok. I dag har ganska många sådana på sin gård och barnen hoppar gärna på dem. Till en början var dessa trampoliner utan skyddsnät men efterhand så har de alla fått nät omkring sig. Nu kan barnen tryggt hoppa på dem utan att falla utanför och skada sig.
Från mitt köksfönster har jag möjlighet att följa med hur grannens barn hoppar omkring på deras trampolin. I bland när de är två så hoppar de symmetriskt men i olika takt. Eller så väljer barnen att söka en rytm som passar båda två och så hoppar de i jämn takt. Oftast när den ene tröttnar så sätter sig denne ner och låter kroppen bara studsa och fara omkring i takt med hur vännen hoppar. Ifall det blir för svårt och tungt för kroppen att okontrollerat fara omkring hit och dit, så rullar de sig till kanten och reser sig upp med hjälp av skyddsnätet som ramar in själva trampolinen. Till slut så ligger de oftast båda två i trampolinen och vrider sig av skratt.
Ibland har jag känslan av att livet är som att hoppa på en trampolin. Ena dagen går det hur lätt som helst att hitta en rytm som gör att jag kan kontrollera hur kroppen studsar omkring i takt med trampolinen. Allt man gör och planerar går som en dans. Andra dagar är det helt hopplöst att hitta rytmen och jag har en känsla av att kroppen kastas okontrollerat hit och dit. Ibland har man orsakat det själv och ibland är det någon annan eller nåt som händer omkring en som får till stånd att man faller och hur man än försöker så kan man inte resa sig. Studsandet på trampolinen slutar inte hur jag än vänder och vrider på mig. Utan jag sprattlar hjälplöst omkring och är helt slut av alla försök att resa mig upp.
Sådana dagar är jag väldigt tacksam över skyddsnätet omkring trampolinen. Problemet är att jag som oftast inte vill eller kommer ihåg att jag kan rulla mig till kanten och resa mig upp med hjälp av skyddsnätet.