I skogens stora katedral

Jag huttrar lite och tänker att jag borde klätt mig varmare. Det har börjat skymma och jag står vid en talarstol gjord av en ihålig trädstam. Det är predikstolen som plockas fram en gång om året när prästen kommer. Framför mig står ett trettiotal jägare med mössan i handen och bakom dem ser jag skjutbanan. Det är kvällen innan årets älgjakt ska inledas och det är dags att hålla andakt. Att andakten är viktig ser jag och jag känner att stunden är helig. För någon är det här kanske den enda andakten under året.

Psalmsången hoppar vi över den här gången, men vi bekänner våra synder och får dem förlåtna. Bibelläsningen jag valt är ur Psaltarens 139:e psalm. "…Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör..."

I mitt tal tar jag fasta på hur skogen är som en kyrka. De resliga furorna är pelarna som bär upp taket. En glänta kan påminna om koret, en havsutsikt blir till en altartavla och att gå i en lummig lövdunge påminner om att gå under de tända ljuskronorna i kyrkan. Gud är minst lika närvarande här i skogen, som i kyrkan. Så fortsätter vi med förbönen. Vi ber om gott kamratskap, säker jakt, lindrig död för viltet och att inga vådaskott ska ske. Vi ber för jägarna i Houtskär och överallt där det jagas. Fader vår ber vi tillsammans innan jag nedkallar Herrens välsignelse över oss alla. Så är andakten över. Mössorna åker på igen, för nu är det kallt om öronen.

Vi förflyttar oss till elden och grillar korv, tar en öl, dricker kaffe och äter tårta. Samtalen är hjärtliga och kamratskapet gott. Jag får höra berättelsen om hur man för omkring tio år sedan inspirerades av de svenska traditionerna med älgmålsbön (en lätt förvrängning av helgmålsbön som kan firas på lördag kväll), älgotta som firas i arla morgonstund eller älggudstjänst. Dåvarande prästen tillfrågades och sedan dess har andakt firats på skjutbanan varje höst inför jakten. En av jägarna förundrades en aning över att andakten aldrig ifrågasatts. Den har blivit en självklar tradition för jägarna som de uppskattar och värnar om.

Många gånger har jag hört hur det talas fint om att kyrkan ska vara där människorna är, men allt för ofta tänker jag att det blir till tomma ord i festtal. När så församlingsborna själva tar initiativet, känns det angeläget för både dem och mig som präst. Någon som inte gillar jakt kanske tycker att det är makabert att hålla andakt inför jakten, men det finns väl inget så smått eller så stort här i världen, att man inte kan vända sig till Gud med den saken?

Janette Lagerroos

tf. kaplan i Houtskär