I skogen bra, i dagis bäst

Medan jag skriver är treåringen på dagis och lillebror sover dagsömn. En normal vardag kan man tycka, men nu känns det som lyx.

Eftersom jag är föräldraledig med lillebror som föddes i våras har också treåringen fått stanna hemma från mars till augusti.

Efter en terminsstart med sedvanlig dagisbobba, snuva och isolering för att vänta ut symptomen har vi nu fått dagisrutinerna i rullning. Alla i familjen är glada och nöjda.

Från första augusti återinfördes den subjektiva rätten till småbarnspedagogik i Finland.

Alla barn har nu rätt att delta i småbarnspedagogiken på heltid även om ena föräldern t.ex. är hemma med ett yngre syskon. Då rätten till småbarnspedagogik för några år sedan begränsades valde många kommuner att ändå inte införa begränsningarna.

Att den subjektiva rätten nu återinförs påverkar således inte vår familj, men det känns fint att veta att alla barn i landet nu har samma värdefulla rättighet.

Att småbarnpedagogiken behövs har aldrig känts lika tydligt för mig som just den här hösten.

Under månaderna med två barn hemma har känslan av att inte räcka till ständigt varit närvarande. I vår familj har vi lyckan att vara två välmående vuxna och jag som mamma råkar vara utbildad barnträdgårdslärare.

Ändå blir orken för att umgås med barnen knapp vid sidan om att tvätta kläderna, amma babyn och renovera garaget. Jag vet trots allt att en treåring inte behöver så mycket för att må bra och utvecklas.

Småbarnspedagogiken i vårt land bygger på att barnen lär sig i trygga vardagssituationer, genom lek och växelverkan med sin omgivning och andra människor.

Enligt samma modell, om än en mycket nedbantad version, har jag försökt stöda treåringen här hemma.

Det räcker långt om vi är ute och leker, läser böcker, diskuterar och lyssnar på varandra, har jag tänkt. Jag har varit glad över att vi bakom husknuten har naturen med sin enorma möjlighet till lärande och äventyr.

Visst har treåringen lärt sig här hemma. Han har cyklat slalom i vattenpölar, klättrat i träd och burit bärplockarhinkar.

Vi har följ med maskrosorna från runda, ätliga knoppar till fjuniga bollar att blåsa frön från. Vid bäcken har vi kastat både kottar som flyter och stenar som sjunker, samtidigt som vi har sjungit den traditionella visan för blåsipporna (så falskt att de nästan slokade).

Vi har sett en mask som såg ut som ett s och en rovfågel som började på r. Ibland har jag försökt hitta på något skoj utöver det vanliga.

Vi har byggt ett myrterrarium och följt myrornas liv ett par dagar och gått på picknick i skogen med termos. En spännande båtutflykt med tältövernattning på en öde ö blev en höjdpunkt i sommar.

Allteftersom veckorna har gått har avsaknaden av dagis ändå blivit allt mer påtaglig.

Framförallt avsaknaden av jämnåriga kompisar, men också av vuxna som ägnar sig helt åt barnen och motiverar de nyfikna små till glädjande upptäckter och kunskaper.

I en tid då barnen är hemma mera än vanligt finns det många barn som nu har ett enormt behov av en trygg vardag för att lära sig och utvecklas. Ännu fler barn längtar efter att få göra något lite annorlunda; i sommar har det för de flesta blivit minimalt med utflykter och kulturupplevelser.

För någon kan det värdefulla, lilla extra vara att höra en vuxen spela gitarr, för någon att få se dockteater och för någon att gå till skogen.

Jag hoppas att det i kommunerna nu hittas resurser att upprätthålla den mångsidiga småbarnspedagogik som varje barn ska ha rätt till.

Emilia Nordling

Biolog och pedagog som arbetar som naturskollärare