I skogen: Att se skillnad på en älg och en räv räcker liksom inte längre

Vi som gick grundskolan från mitten av 1970-talet framåt har en stor lucka i vår allmänbildning.

Vi har inte samlat och torkat växter i något herbarium som en påtvingad del av biologiundervisningen.

Vi har inte heller gjort en modern variant av herbarium med telefonfoton och artbestämning.

Det gör att jag när jag strövar omkring i höstskogen inte har en aning om vad det är jag ser.

Höstfibblan minns jag

Ja, det samma gäller tyvärr också vår- och sommarskogen. Jag kan varken känna igen fåglar eller skalbaggar. Inte ens växter känner jag igen, men höstfibbla minns jag. Eller mest minns jag att vi en biologilektion kanske i årskurs fyra faktiskt gick ut ur klassrummet och tittade på växter i skolgårdens närhet.

Det fanns groblad och gråbo.

Och så fanns det gula blommor som var mindre än maskrosor och som hette höstfibbla.

Nu är jag ledsen över att aldrig ha tvingats göra ett herbarium. Jag är också ledsen över att alla bekanta lyriskt talar om hur mycket stensopp det finns i år. I min höstskog finns det också massor av svampar. De är jättevackra. Men vad de heter har jag ingen aning om, tyvärr.

Slokhattar på svaj

En del har så stora hattar att de hänger som en riktig slokhatt på svaj.

Andra lyser intensivt gula, och de är inte kantareller, så mycket vet jag ändå.

Det finns flockar, skockar eller svampgäng av vackra vinröda individer och av orangeröda och av sådana gråbleka, hängiga, som ser ut som om något spöke hade lämnat dem efter sig

Jag njuter av att gå i skogen. Men jag inser mer och mer att skogsströvandet skulle få en helt annan dimension om jag skulle veta vad jag ser och hör.

Att se skillnad på en älg och en räv räcker liksom inte längre.