I selfieväggarnas tid
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Allt är förstås inte nytt under solen. På västra åstranden i Åbo, nedanför Apoteksmuseet, har blomplanteringen som bildar texten TURKU ÅBO redan i decennier utgjort en tacksam bakgrund för fotografier, vykort och rörlig bild. När jag senast tittade efter lyste bokstäverna i vitt, rosa och rött.
Vyn från östra till västra åstranden är omedelbart lokaliserande. Ingen behöver fundera på i vilken stad ett nyhetsinslag är inspelat om TV-kameran i några sekunder sveper över blombokstäverna.
För två år sedan skrev jag en kolumn om motionstrappan som symbol för 2020-talets kommunala utvecklingspolitik. När kommunerna orienterar sig i sin förändrade roll är byggandet av motionstrappor ett konkret uttryck för att politikerna fattat att de har ett ansvar för att främja befolkningens hälsa.
Efter några dagar av kommunbesök i Mellersta Finland och Nyland strax efter semestern är jag benägen att förlänga listan över typiska 2020-talsfenomen i finländska kommuner med kommunala selfieväggar och fotoplatser, det vill säga platser som byggts upp uttryckligen för att folk ska kunna ta foton med den aktuella kommunens namn i bakgrunden.
På mobilens kamerarulle har jag till exempel en bild från en ny fotoplats i stadsdelen Lutakko i Jyväskylä. Stadsnamnet avtecknar sig i meterhöga bokstäver med sjön Jyväsjärvi i bakgrunden.
I Konnevesi, en kommun i Insjöfinland med ungefär 2 500 invånare, undrade kommundirektören om vi ville bli fotograferade framför fotoväggen i kommunens auditorium. Så där poserar jag framför en koboltblå vägg med texten Konnevesi i större och mindre bokstäver. Pricken över i:et i namnet Konnevesi är ersatt av en vattendroppe, lämpligt för en kommun som domineras av vattendrag.
De kommunala fotoplatserna är ett uttryck för att vi lever i en visuell tid. Bland andra digitaliseringsforskaren Petter Törnberg vid universitetet i Amsterdam har beskrivit hur det offentliga rummet påverkas av kameran i mobiltelefonen de flesta av oss bär med oss. I uppmärksamhetsekonomin är det allt viktigare att saker ser bra ut på bild. Restauranger planerar matportioner och välja porslin med tanke på att de ska fotograferas och städer fäster uppmärksamhet vid det visuellt intressanta när nya utemiljöer planeras.
Den visuella boomen är inte utan avigsidor. I Paris är lokalbefolkningen till exempel inte alldeles förtjust i den turistboom som uppstått när folk vill resa till staden för att fotografera sig utanför samma caféer som de sett i serien ”Emily in Paris”. I vissa nationalparker belastas naturen av att många tar sig dit enbart för att ta bilder av sig själva framför en särskilt blå sjö, eller på ett särskilt fotogeniskt klippblock. I jämförelse med det här ter sig de kommunala fotoplatserna väldigt – kommunala.
Vad en människa kommer ihåg från en plats är ändå oftast något annat än bilden från den tillrättalagda fotoplatsen. Det jag själv bär med mig från den kommunala rundturen är den ena kommundirektörens ogrumlade kärlek till den kommunala självstyrelsen, smaken av ett rågbröd bakat på hundraårig surdegsrot och en iakttagelse om att kommunala tjänstemän numera talar utmärkt engelska, verkligen ingen ”rallienglanti” där.
Vad min rumänske kollega kommer ihåg tror jag att jag kan gissa. Under bilfärden mellan kommunerna i Mellersta Finland, där vi körde långa sträckor genom skogslandskap utan att möta en enda bil, tittade han fascinerat ut genom bilfönstret och tog otaliga mobilbilder av den tomma landsvägen.
Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.