Reportage

I Pemar väcker skräddare 1200-talet till liv igen i form av Ravattula forntidsdräkt

Intensiteten präglar rummet. Alla sitter fokuserade och jobbar på sitt.

De tolv kursdeltagarna är från hela Finland: Åbo, Karleby, Helsingfors, S:t Michel, Pargas, Esbo och Jyväskylä. En sak sammansvetsar dem – glädjen av att arbeta med händerna.

De har under en vecka samlats i Pemar vid Hantverksmuseet Miila för att lära sig tekniker som används för att skapa Ravattula forntidsdräkt.

Ravattula by ligger ett fåtal kilometer från Åbo centrum och intill byn ligger Ristimäki (Korsbacka) som är Finlands äldsta kyrkoplats. Där hittades hösten 2013 rester av en kyrkobyggnad från 1100-talet till 1200-talet.

Arbetet påbörjades 2018

Vid kyrkobyggnaden hittades hösten 2016 en grav där textilerna bevarats synnerligen bra. 2018 påbörjade processen av att rekonstruera denna klädsel för att skapa Ravattula forntidsdräkt. Till dräkten hör en klänning, linneskjorta, förkläde, mantel, strumpor, strumpeband samt andra utsmyckningar.

– Med hjälp av röntgen har man fått fram detaljer av textilerna, säger Jaana Riikonen, arkeolog.

Kursdeltagarna är inga amatörer, utan de flesta är lärare eller har hantverk som hobby. Målet är att deltagarna ska kunna vidareutbilda människor i dessa hantverkstekniker.

Bland dem är Anja Lindqvist, textillärare på Åbo svenska arbetarinstitut Arbis.

– Detaljer ska vara på ett visst sätt och det finns massa olika skeden för att skapa dräkten, säger Lindqvist.

Lindqvist är på kursen för att få nya intryck inom hantverk.

Kursdeltagarna tillverkar inte hela dräkten, eftersom en vecka är för knapp tid. De lär sig i stället alla delmoment för dräkten, för senare själv kunna göra en, eller endast använda något delmoment.

– Man kan även använda teknikerna man lär sig under kursen i vardagliga livet, säger Helena Honka-Hallila, kurslärare.

Hon har exempelvis använt sig av mantelns fastsättningsmekanismer till en jacka hon har hemma.

De övriga lärarna är Tuija Hukkanen och Maikki Karisto. Alla tre har aktivt varit med i framställningen av Ravattuladräkten.

Mångsidig utbildning

Deltagarna har varit uppdelade i tre olika grupper, och roterar med lärarna. De har lärt sig göra bronsspiraler, väva tyg från ull, sy huvudbonader, fållar och lärt sig brickvävning.

Det är Karisto som utbildar brickvävning till kursdeltagarna. Karisto berättar att det till dräkten finns sex olika band, bland dem band som ska knytas vid höften, strumpeband och brickband till manteln. Strumpebanden är endast sex millimeter breda så det gäller at ha tungan rätt i mun när de vävs.

Karisto har varit vävningslärare i sjutton år och har sedan 2010 undervisat i brickvävning.

– Hon är en riktig guru, inflikar en av deltagarna och poängterar att hon till och med har en egen bok inom ämnet.

Färgerna som används i brickvävningen är blått, vitt och rött. Den röda färgen kommer från växten krapps rötter och den blåa färgen från växten vejde.

– Alla band vävs för hand och garnen vi använder har färgats som om det vore år 1200, säger Karisto.

Färgade kläder innebär en viss förmögenhet

Dräkten består också av en blå mantel och klarröda strumpor.

– Eftersom växterna finns i Centraleuropa kan man dra slutsatsen att personen som burit dräkten har varit förmögen, säger Riikonen.

Det krävs både kunskap om att färga kläder och möjligheten att få tag på den röda och blåa färgen från Centraleuropa.

– Ett alternativ är att en kunnig person från Centraleuropa kommit till Finland och gjort sockorna och manteln, ullen som används är nämligen från finländska får, säger Riikonen.

Kursdeltagarna har hållit på med de olika teknikerna från tidig morgon till sen eftermiddag. Eftersom vissa delar behöver vara färdiga för att fortsätta till nästa etapp har de ibland haft ”hemläxor” och även arbetat med delmomenten på kvällarna. På fredag skulle de väva in spiralerna i brickbanden, och då måste de rimligtvis vara färdiga.

Annars har de under kvällarna haft gemensamma aktiviteter, de har exempelvis varit på museum och till Korsbacka, där gravarna hittades. De som inte är från trakten har övernattat i närheten.

Erfarna kursdeltagare

Stämningen bland gruppen har under dagarna varit koncentrerad, men hjälpsam. Läraren Honka-Hallila berömmer kursdeltagarnas intresse och samarbete.

– Jag har endast positiva saker att säga om kursdeltagarna. Alla har olika bakgrunder och kan olika saker, men alla stöder varandra då det behövs, säger Honka-Hallila.

Honka-Hallila är specialist på vävning och tyger. Det är hon som vävt tyget som används till Ravattula forntidsdräkt.

Kursdeltagare Kristiina Juvas har hållit på med hantverk i hela sitt liv, och är på kursen eftersom hon är mån om att ta vara på olika handarbetstekniker. Hon håller på med att göra kanten till klänningstyget snyggt, med hjälp av en fåll av brickband.

– Hur är det ens möjligt att kvinnor eller män för över 800 år sedan har hållit på med något så här komplicerat, säger Juvas, och visar upp tyget.

Hon konstaterar att de varit otroligt kunniga och använt sig av ett väldigt fint material. Hon poängterar också svårigheten med alla detaljer som finns i dräkten.

Honka-Hallila berättar att forntidsdräktens klänning är vävd av två olika ullsorter, fräst med en strävare ull från Ålandsfår, men även en mjukare ull från den finländska lantrasen.

– Delar av dräkten är en exakt kopia, medan andra delar skapats ur fantasin. Allt fanns inte kvar efter 800 år, och då har logiska slutsatser vidtagits, säger Riikonen.

Hon var med under utgrävningarna på Korsbacka och har med kursens tre lärare samarbetat för att få fram en så offentlig och trovärdig dräkt som möjligt.

– Någon annan kan studera materialet och dra en annorlunda slutsats, men detta är vår version av Ravattuladräkten, säger Riikonen.

Kursdeltagarna fick även se dräkten i sin helhet, medan allmänheten får vänta tills den 19 september då Ravattuladräkten offentliggörs.