I morgon "börjar sommaren" på filmduken -- premiär för den fjärde "Men in Black"

Nuförtiden fylls en stor del av biorepertoaren av sequels, prequels, spinoffs och reboots – olika varianter av att återbesöka tidigare filmer eller filmserier.

En fråga nära till hands är, behöver vi dem? Svaret är oftare nej (de nya Disney-sagorna) än ja (den kommande Terminator) men det börjar bli svårt att tänka sig en sommar utan dem.

Såtillvida känns det rätt att hävda att det de facto är just i morgon som sommaren börjar. Det är nämligen världspremiär för "Men in Black: International", den fjärde filmen i actionkomediserien om kostymklädda agenter som räddar världen från diverse rymdhot.

Den första "Men in Back" kom 1997 och befäste Will Smiths stigande superstjärnestatus ("Bad Boys" kom två år innan, "Independence Day" året innan, och "Enemy of the State" året efter).

I "Men in Black" parades Smith ihop med Tommy Lee Jones och en stor del av filmens charm var de omaka paret i centrum – den unga och våghalsiga agent J och den äldre, cyniska agent K.

"Men in Black" blev en enorm succé och fick, fördröjt, två uppföljare. Fem år efter originalet var det dags för den horribla "Men in Black 2" och sedan dröjde det ända till 2012 för den tredje filmen, "Men in Black 3".

Med det i åtanke är det kanske inte så anmärkningsvärt att den fjärde filmen når biografer först nu, trots att det inte är frågan om en regelrätt uppföljare utan en spinoff, avstickare, med nya karaktärer och ny inramning.

Den här gången tar sig filmen an ett utomjordingshot på global skala och blicken riktas mot MIB:s filial i London och agenterna H (ChrisHemsworth) och M (TessaThompson).

Så varför behöver vi en fjärde MIB-film?

Inte är det för att de två senaste var så bra. MIB2 var ett typiskt exempel på en film som återanvänder ett vinnande koncept genom att göra mer av samma.

Resultatet blev någon sorts trött rymdbuskis med Lara Flynn Boyle som karikerad skurk. Efter den missräkningen lyckades Barry Sonnenfeld (som regisserat samtliga tre filmer) få till en förvånansvärt känslosam tredje film, helt och hållet dedikerad till den primära relationen mellan K (Jones) och J (Smith).

Men så var det aldrig utomjordingarna och de futuristiska vapnen som lockade mest, utan Smith och Jones. MIB har alltid varit som bäst när den fokuserat på vänskap.

Det är just den dynamiken MIB: International måste få till för att inte kännas som en onödigt försöka att kapitalisera på den våg av filmnostalgi som sveper över Hollywood.

Hemsworth och Thompson har redan delat filmduk två gånger, som Thor och Valkyrie i "Thor: Ragnarok" och "Avengers: Endgame". Det är ett smart drag att återförena dem, de har kemi och en gemensam historia.

Hemsworth har dessutom visat att han är en skicklig komiker, både som Thor och i senaste "Ghostbusters", medan Thompson har en förmåga att välja intressanta roller och göra sin egen grej.

Vidare repriserar Emma Thompson sin roll som O, chef för MIB i New York, vilket knappast är en dålig sak.

Så, behöver vi en fjärde MIB-film? Nej. Behöver vi en actionkomedi med Chris Hemsworth och Tessa Thompson? Ja. Det är nu upp till bevis om MIB-universumet verkligen är den bästa språngbrädan för en sådan.