I Lucifers våld
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I början av augusti då finländska semesterfirare suckade över den kalla sommaren svettades sydeuropéerna i den värsta värmeböljan på tio år. Värmeböljan hade fått det passande namnet Lucifer.
På många håll i Europa steg temperaturerna till över 40 grader och också på Malta där jag tillbringade en het semestervecka fick vi en rejäl känning av Lucifers heta andedräkt.
Termometern visade konstant mellan 35 och 40 grader, rekordet torde ha varit 41 grader som vi såg på en termometer i huvudstaden Valletta. Ännu på kvällen då solen gått ner var det en god bit över 30 grader.
Det är kanske otacksamt att klaga på värmen efter en kylslagen sommar, men det var faktiskt djävulskt varmt och för mycket av det goda gör ingen glad. Att lapa sol på stranden var inget nöje då svetten lackade redan efter ett par minuter och att svalka sig i havet gav inte heller speciell stor tröst då yttemperaturen låg på 29 grader och på 20 meters djup var vattentemperaturen 26 grader.
Det här väcker förstås frågor om klimatförändringen och om vilka konsekvenser dylika extrema väderleksförhållanden får för djur och natur både ovan och under vattenytan. Människan klarar sig heller inte oskadd
då stormar, översvämningar, torka och helveteshettor drabbar oss.
En färsk studie i den vetenskapliga tidskriften The lancet planetary health sägs att så många som 350 miljoner människor i Europa kommer att påverkas av väderkatastrofer kring år 2 100, jämfört med 25 miljoner idag. I praktiken betyder det att över 150 000 människor mister livet till följd av extremvädret. I dag beräknas cirka 3 000 européer mista livet i väderrelaterade dödsfall. Antingen i sjukdomsattacker i hettan, eller i jordskred, skyfall, eldsvådor och annat elände som kan drabba kontinenten.
Det här är det värsta scenariot som baserar sig på att ingenting görs för att stoppa klimatförändringen och att till exempel klimatavtalet i Paris inte leder till några konkreta resultat.
Men hur som helst så finns det skäl att oroa sig.
Kanske kunde jag därför ha skippat min Maltaresa och inte tagit flyget dit, utan i stället satsat på en dyksemester på närmare håll.
För att döva mitt dåliga samvete över att jag flög och lämnade ett gigantiskt ekologiskt fotavtryck efter mig, resonerar jag som så att flygplanet ändå skulle ha flugit till Malta oberoende om jag var med eller inte.
Det må vara en dålig ursäkt, men någon bättre kommer jag inte på. Och eftersom det inte heller går några tåg till Malta fanns det inte så många alternativ.