I hänryckningens tid

Det är den tid på året då naturen nästan känns som ett fyrverkeri.

Som över en natt blev träden gröna och ända sen de första krokusarna och snödropparna började blomma har vi varje dag kunna glädjas åt nya blommor, mera blommor och blommor i överflöd.

I skrivande stund blommar körsbärsträden på min gård och när de börjar fälla sina kronblad tar äppelträden vid.

Det är inte heller tyst i naturen. Fåglar av alla de slag sjunger sig hesa och de först små dunbollarna kan man spana in vid stranden. Det råder nästan villervalla i naturen.

Pingsttiden, alltså den här tiden, brukar med ett lite ålderdomligt ord kallas för hänryckningens tid.

Uttrycket härstammar från en dikt Esaias Tegnér skrev 1820 och ordet hänryckning kan beskrivas med synonymerna upphetsning, entusiasm eller extas. Men det är inte bara naturens förvandling man avser när man talar om pingsttiden som hänryckningens tid.

Den första pingsten blev lärjungarna hänryckta och fyllda av helig Ande.

Plötsligt kunde de tala många olika språk. Människor av många olika nationaliteter hade samlats i Jerusalem och nu kunde de höra sitt eget modersmål talas av lärjungarna. För en del var det här så obegripligt att de tog till humorn och försökte förklara saken med att lärjungarna var i fyllan och därför pratade så underligt.

Så kunde kanske de tänka som inte förstod vad lärjungarna sade, men de som hörde sitt eget språk, hörde hur redigt de talade. Det här var inte fyllesnack, det här var ett under och den heliga Anden som talade.

Men varför hände det här? Var det Gud som ville visa sig på den styva linan och skryta lite med hur han kunde gripa in och göra så att vanliga enkla män plötsligt, utan språkstudier, kunde tala andra språk?

Nej, det här var Gud som ville nå ut till alla människor på det språk som var deras. För trons språk är modersmålet. Modersmålet är det språk som når djupast i oss och det är det språket vi behöver få använda när vi talar om Gud.

Idag kan det hända att vi nog talar om Gud på vårt modersmål, men att orden ändå är främmande och svåra att förstå. Vi är inte vana att tala om tro och saknar terminologin.

Men det ska inte vara ett hinder för att nås av budskapet om att Gud älskar dig. Det kräver istället att de som Gud kallat till sina språkrör förstår använda ord som når fram.

Att tala om tro med enkla ord är utmanande. Det finns så mycket som är svårt att förstå och genom århundradena har lärda män (ja, oftast män) kommit på speciella ord som ska förklara det som inte egentligen går att förklara.

Det de egentligen har åstadkommit är ett språk som inte är ett modersmål som talar till hjärtat utan ett intellektuellt, teoretiskt språk för att fylla ut luckorna av mysterium och förundran.

Att möta Gud är att stanna upp på våren och andas in den fuktiga luften fylld av vårens alla dofter. Att känna glädje, förundran och tacksamhet i hela kroppen.

Till det behövs ingen terminologi. Bara en öppenhet för att fyllas av den heliga Anden, vårens kraft.