I den akademiska världen, liksom i samhället i övrigt, blir bubblorna allt mera isolerade.

I mitt lågstadium var jag den enda som diggade Queen.

Alla mina kompisar lyssnade på Kiss och W.A.S.P. (Vad flickorna lyssnade på minns jag inte). Men i en tysk(!) tidning jag hade köpt för idolbildernas skull hade jag hittat en lista på alla deras album, som jag samlade i hastigheten av en LP per Stockholmsbesök med familjen. I mitt minne tog det hela min barndom.

Ungefär samtidigt började jag läsa sci-fi. Först pappas böcker, sedan bibliotekets, och jag fastnade för Isaac Asimov. Problemet var att det var omöjligt att klura ut i vilken ordning man skulle läsa böckerna som alla utspelade sig i samma universum. Och det fanns ingen att fråga.

Det här var tiden före Internet. I dag hade jag som 10-åring rört mig vant på fanforum, beställt skivor och böcker på nätet och laddat ner obskyra liveframträdanden. Det var inte lätt att vara nörd på 80-talet i Smedsby.

Så därför blev jag ingen nörd heller. Jag lärde mig umgås med människor som var intresserade av andra saker.

Internet har gett oss många välsignelser. Jag är som teolog och forskare inte begränsad till de diskussioner som förs just vid min fakultet utan kan ha ett aktivt nätverk över hela världen av teologer med liknande intressen.

Samtidigt är just det här problemet. I den akademiska världen, liksom i samhället i övrigt, blir bubblorna allt mera isolerade, och det blir allt svårare för oss att förstå varandra.

Nyligen läste jag en introduktionstext skriven i en för mig främmande akademisk bubbla, som började med att ta avstånd av det man gör i ”min” bubbla. Jag behöver knappast säga att jag inte kände igen mig i beskrivningen.

Det här var en seriös akademisk text. Men samma sak händer i vår vardag. Det finns fler och fler människor i min omgivning som jag bara inte kan förstå hur de tänker, hur man kan se på världen som de gör. Och så börjar man ogilla, mer och mer. Hur kan de dela nåt sånt där? Hur kan man vara så naiv/trångsynt/ytlig/insnöad? Och så växer avståndet.

Denna tendens har förstås alltid funnits. Men nu har vi dessutom teknologier som facebook, vars algoritmer snarare förstärker skillnader och tenderar lyfta fram just det som gör oss upprörda eller arga, och därmed leder oss till att skapa en bild av världen som bygger på de mest extrema exemplen, i stället för det mest utmärkande.

För det kan ju faktiskt hända att det jag behövde som ung Queen-fan inte var andra som bekräftade mig i mitt nörderi, utan just kompisar som inte var så imponerade, och därmed tvingade mig själv till att fundera ett varv till – kanske det finns mer i världen än opera-rock?

Nej, jag tror inte vi löser något genom att följa några bekanta som tänker annorlunda på instagram. Det lär på sin höjd göra oss mer upprörda.

Det radikala alternativet är att odla riktiga relationer bortom de som styrs av algoritmer.