Hur umgås med ryggradslösa? – Naturskollärarens barn är rädd för småkryp

Skomakarens barn går i trasiga skor och naturskollärarens barn har drabbats av rädsla för småkryp.

Hörnet av dagisgården där några äldre barn grävde upp en daggmask är inte längre roligt att leka i och en gråtattack hemma visade sig bero på att en mygga hade flugit förbi.

Nu är sommaren och småkrypen här så det är god tid att vänja sig vid våra små vänner som kryper, surrar och simmar omkring oss. Med rätt förhållningssätt är jag nästan säker på att rädslan har gått om till hösten.

Att lära om ryggradslösa djur är en viktig del av mitt jobb. Småkrypen har som bekant en avgörande roll i alla ekosystem och för allt liv på jorden.

Utan småkryp skulle det bli omöjligt för oss andra organismer att få ordning på nedbrytning, pollinering och matförsörjning.

Många elever är överförtjusta då de får skaka små spindlar ur enbuskar eller dra på sig vadarbyxor för att håva efter märlor och sländlarver i en vassrugg. Andra är inte lika intresserade.

Det gäller därför att gå framåt lite långsamt. De ivrigaste får ge sig till tåls. Först leker vi några småkrypslekar och bekantar oss med småkryp på bild så att alla hinner landa i dagens uppdrag.

Att namnge de olika arterna och bli bekant med hur de lever förvandlar dem från en myllrande massa till fascinerande individer. Sedan känns det säkrare att upptäcka dem i verkligheten.

Som vuxen vill jag inför alla barn vara en förebild för hur vi talar om och behandlar småkryp. Då en tordyvel plötsligt finns framför tårna på stigen eller en sockermyra irrar runt i hörnet av köksbänken håller jag mig lugn och visar att djuret väcker intresse och att jag vill det väl.

De allra flesta är varken farliga eller skadliga. Vi flyttar försiktigt ut bin som har förirrat sig inomhus och lyfter snäckor åt sidan då de har hamnat mitt på vägen.

Ofta är det roligt att varsamt iaktta och undersöka närmare. Hur många ben har krypet?

Sex stycken, aha, då är det en insekt. Djuret är inte längre anonymt utan vi vet något om det. Kanske insekten har vingar under skalet! Vi lyfter försiktigt upp den på ett finger och höjer handen för att se om den vill visa vingarna för oss. Kunskap och bekantskap kan stävja rädslor och obehag.

Kunskap sjunker ofta bättre in då vi får lära oss med alla sinnen i den rätta miljön. Att höra surret av en humla, känna doften av en myrstack, känna daggmasken ringla i handflatan och smaka på blåbäret där bärfisen suttit ger oss en relation till djuren.

Det är en helt annan upplevelse än att se djuren på bild. Plötsligt vill vi veta mera. Vilken blomma är humlans favorit och var finns dörren till myrstacken?

Jag misstänker att det även är en sinnesupplevelse som väckte rädslan hos mitt barn; en stackmyra knep honom i handen.

Den var en lite tråkig händelse men nu finns det åtminstone ett ryggradslöst djur han med säkerhet vet namnet på och känner till. Det är ett viktigt första steg på vägen.

Att hitta ett tryggt och trevligt sätt att umgås med småkrypen är till nytta för båda parter.

Vi behöver inte känna rädsla och småkrypen får i lugn och ro leva sitt liv och förse oss med ekosystemtjänster som upprätthåller livet på jorden.

Ryggradslösa småkryp är dessutom generösa med kulturella ekosystemtjänster som får oss att njuta och må bra. Att se lysmaskarnas lykta skina i sommarnatten och beundra daggiga spindelnät som skimrar i morgongryningen är upplevelser som bara småkryp kan bjuda på.

PS. Lysmasken är ju egentligen ingen mask utan en skalbagge. Ta reda på mera och sök reda på en!

Läs fler kolumner av Emilia Nordling här