Hur slutar kriget? – Ryssland vill uppträda extra hotfullt så att ingen ska våga stöda Ukraina på riktigt

Rysslands skoningslösa invasion av Ukraina lämnar ingen oberörd. Också om man inte följer med krigsnyheterna varje dag känner man ett obehag mest hela tiden.

Man vill inte att vanliga människor skall utsättas för lidande utan någon orsak. Varför finns det sådan ondska, och kan vi inte snart få slut på hemskheterna?

De betydande återerövringarna av landområden som Ukraina lyckats med den senaste tiden ger hopp om ett lyckligare slut.

Samtidigt stiger oron att Putin blir bara värre ju mer han förlorar. Det ligger nära till hands att börja spekulera om dramatiska vändningar som kriget kan tänkas ta.

Bland de värsta utfallen vore rysk användning av taktiska kärnvapen.

Extremt åt andra hållet vore en statskupp mot Putin. Folk spekulerar av och till också om han kanske lider av en sjukdom. Man vill så gärna hitta en enkel och dramatisk lösning på katastrofen. Kanske Nato kunde stiga in och sätta stopp för galenskapen?

Man vill också kunna hoppas att Ukraina fort nog kan vinna kriget och driva Ryssland bort från ukrainskt territorium.

Men alla dessa dramatiska scenarier visar sig vara högst osannolika.

Inte omöjliga, men mycket osannolika. Det är inte så kriget kommer att ta slut. Men det är nog så som Rysslands propagandamaskin vill att vi ska tänka. De ser gärna att européerna anammar fatalistiska och tvära synpunkter, för då fungerar ryssarnas utfall.

När kärnvapen nämns är det för att få folk att bli rädda. När man spränger sin egen gasledning är det för att skrämma dem som trodde sig vara trygga.

Ryssland vill uppträda extra hotfullt så att ingen ska våga stöda Ukraina på riktigt. Putin vill att vi ska uppmana Ukraina att ge med sig och kompromissa.

Samtidigt pågår hela tiden i bakgrunden förändringar som i något skede kommer att få kriget att ta slut.

Hittills har kriget för ryska allmänheten tett sig som en utomlands affär som rapporteras i TV i glorifierande former. Kriget har varit acceptabelt och till och med självförtroendeförstärkande.

Men nu börjar krigshandlingar komma in på skinnet på ryssarna.

Medierapporteringen blir mer sanningsenlig och kritisk. Kriget blir en inrikespolitisk fråga. Man kan inte förneka det hemska längre. Folket som tidigare sade da börjar nu säga njet.

De ekonomiska sanktionerna som inte sett ut att fungera över huvud taget börjar gradvis ta skruv. Inga resor till utlandet. Just inga utländska produkter. Brist på högteknologi och komponenter för industrin. Stopp på vetenskapligt och konstnärligt samarbete över gränserna. Hundratals tusen unga ryska medborgare har lämnat landet.

En stor del av dem hör till de högst utbildade och driftigaste. Av dem som är kvar i landet är en allt större andel sysselsatt i armén eller med att tillverka vapen.

Kvar blir en rysk ekonomi som är svagare än den varit på 20 år och utan utsikter att bli bättre på mycket länge. Inte ens olja och gas kan hjälpa.

Putins regim är byggd på kriminalitet. Du får stjäla och försnilla pengar från samhället bara du visar oinskränkt lojalitet till härskaren.

Bryter du mot de oskrivna lagarna förlorar du din position, dina pengar, din frihet eller ditt liv. Det är fråga om terror. Men i något skede börjar sådana förvaltningsmodeller ruttna sönder. När pengarna och det roliga tar slut finns det mindre orsak att vara lojal.

I stället börjar de med makt se sig omkring för nya möjligheter till maktpositioner. Om man leder eller har inflytande över en armé eller poliskår kan man börja driva sina egna intressen. Då börjar det knaka i hela oligarkin.

Kriget Ryssland bedriver i Ukraina tar slut när Ryssland slutar kriga. För att sluta kriga måste Ryssland lida nederlag både i Ukraina och på hemmafronten.

Det militära stödet från USA och några andra länder är avgörande. Lika viktiga är sanktionerna. Vi måste vara beredda på år av krig och år av stöd till Ukraina. Men i något skede säger det ryska samhället nej till mera krig. Då skall vi fira för och med Ukraina. Då blir det jubel för friheten och demokratin.

Läs fler kolumner av Mårten Mickos här