Hur i hela friden tänker SFP? – "Det en vansinnig tanke att just SFP överväger att agera stödparti åt en becksvart regering"

Regeringsbildningen. Historien borde ha lärt oss att extremhögern aldrig kommit till makten utan mer eller mindre aningslös hjälp från mer moderata partier. De har till och med varit redo att offra en betydande del av sin värdegrund, i tron att det går att stävja extremister.

Med denna mörka historia i minnet är det en vansinnig tanke att just SFP överväger att agera stödparti åt en becksvart regering.

Att partiet tänker delta i samma regering med det enda svekofobiska partiet i hela världen.

Med ett parti som motsätter sig finlandssvenskarnas modersmål, identitet och kultur. Bland sannfinländarna finns till och med folk som tycker att finlandssvenskar inte ens är finländare.

SFP är det enda partiet i det nedre högra hörnet av den politiska kartan i Finland.

Nu överväger partiet allvarligt att delta i en regering med ett högerextremt och två högerkonservativa partier; bara tre ur Samlingspartiets riksdagsgrupp tillhör med nöd och näppe partiets krympande liberala minoritet enligt svaren i Yles valkompass.

SFP riskerar sin image som landets enda högerliberala partiet.

Sin image i den del av rutan som riskerar bli tom i Finland, den där det saknas flest riksdagskandidater.

Samtidigt förstör partiet sin möjlighet att växa.

I dagsläget finns det faktiskt bara saker att vinna för SFP.

Just nu skulle det vara möjligt att visa att den finskspråkiga allmänhetens stereotypa tankesätt att partiet enbart är ett språkparti är fel.

Nu skulle det ha varit läge för SFP att fånga upp de besvikna liberalerna i samlingspartiet, då de letar efter ett nytt parti.

Men SFP bestämde sig att sätta sin image som ett liberalt parti på spel, bestämde sig att vara med i konservativ- och extremhögergänget. Att vara en av dom.

SFP vet att det redan finns en splittring inom partiet; både den ekonmisk-politiska klyftan, och den konservativ-liberala klyftan.

Ändå beslutar man att utsätta partiet för en så motsättningsfull situation som Orpos regeringssondering innebär.

Svensk Ungdom motsätter sig samarbete med sannfinländarna, Kvinnoförbundet har många anhängare med samma vision som Eva Biaudet, sociala medier är fyllda av kommentarer från upprörda väljare och partimedlemmar.

I mars visade Magmas opinionsmätning att 24 procent av de svenskspråkiga männen kan tänka sig att dela makt med sannfinländarna, bland kvinnorna var det bara 8 procent.

Kantars färska mätning visar att endast 8 procent av SFP-väljarna vill att partiet ska delta i en sådan regering.

Detta är, i det närmaste, ett suicidalt beteende.

Ändå går SFPs riksdagsgrupp till Ständerhuset. Vad är det som driver dem dit trots väljarnas motvilja?

Hanna Backända

Borgå

Nina Forssell

Helsingfors

Soffpolitiker