Hundraåringen Finland har länge levt på ett jämställt rykte och kanske därför sackat efter.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
På onsdag firar vi På onsdag firar vi hundra år av självständighet. Hundraåringen Finland har länge levt på ett jämställt rykte, kanske därför sackat efter och när allt kommer omkring inte visat framfötterna för människorätts- och jämställdhetsfrågor på sistone. I värsta fall handlar det om systematiskt motarbete, i bästa fall om en utspridd apati. Förnyelse behövs men det kommer antagligen ske nerifrån.
Jubileumsåret markerar slutet på rysk tillhörighet samma år som Ryssland markerar hundra år sedan den ryska revolutionen. Den mognade idén om en revolution sattes i gång på internationella kvinnodagen som enligt den julianska kalendern infaller den 23 februari. Omkring 90 000 politiskt aktiva arbetarkvinnor, missnöjda med kriget som förenklat tvingade dem till dubbelarbete i fabriker och i hemmet, strejkade den här dagen för att massdemonstrera på gatorna i S:t Petersburg. Resten är del av Finlands historia.
Trots att praktiska omständigheter, normer, direkta förbud eller rädslor ofta hindrar kvinnor och andra konstruerade subgrupper överallt att öppet delta i motståndsrörelser, kan många samhällsförändringar tillskrivas kvinnor. Förutom kampen om kvinnorösträtt (vem skulle annars gjort det?) har kvinnor alltid haft en viktig roll i motståndsrörelser för allmänna sakfrågor som inte berör bara kvinnor.
Rosa Parks blev en symbol för medborgarrättsrörelsen under sextiotalet i USA, och den moderna fortsättningen Black Lives Matter som förespråkar rättigheter för svarta och LGBTQ-rättigheter grundandes och drivs de facto av tre kvinnor. Likt kvinnorna i S:t Petersburg demonstrerade kvinnor i USA och i tjugo andra länder mot Donald Trumps presidentskap under hans första dag.
Ändå domineras aktiviströrelser generellt fortfarande av män, med ett undantag: miljörättsaktivism. Åtminstone på gräsrotsnivå är kvinnor mer aktiva inom miljöfrågor än män. Forskare (inte minst kvinnliga!) förklarar det här genom ett speciellt, vårdande förhållande mellan kvinnor och naturen. Den ursäkten matar stereotypiska könsroller där kvinnor bara kan tänkas drivas av hushålls- och familjefrågor. Män å sin sida ska delta vid frontlinjen i kamper om bredare sociala orättvisor.
Både rim och reson säger att kvinnor borde stå bredvid, om inte framför män vid frontlinjen. För det första drabbas kvinnor mer än män och subgrupper mer än priviligierade grupper av orättvisor på alla samhällsplan. Strukturell sexism och rasism tar form i våld och påhopp riktade mot sexuella, religiösa och etniska grupper. De är resultat av ett patriarkatiskt samhälle som uppehåller ekonomisk, politisk och social orättvisa. Så varför skulle de här frågorna inte engagera?
”De som är underrepresenterade i rådande maktstrukturer har lättare att se när systemet inte fungerar för dem”. Så skrev Celene Krauss 1993 i sin publikation om ras, klass och kön som resurser för motstånd. För att ta det här ett steg längre är kvinnor och andra underrepresenterade då rimligtvis mer motiverade att rebellera mot strukturerna.
Precis som en inte kan föreställa sig betydande och långvarig förändring utan att fokusera på det verkliga, underliggande problemen, kan en inte tänka sig en rörelse som kräver den förändringen utan att a) alla påverkade är med och b) de mest påverkade tar ledningen.
I Svenskfinland har kvinnor igen gjort just det med #dammenbrister-rörelsen som skrivits under av drygt 6 000 kvinnor. Initiativet är å ena sidan ett upprop mot sexuella trakasserier, för kvinnors rättigheter i Svenskfinland och överallt. Å andra sidan är det en liten men viktig del av en stor våg av förändring världen över.
Inte minst är det ännu ett bevis på kvinnors förmåga att mobilisera sig och stå upp för att högljutt motsätta sig skadliga maktstrukturer och igen leda kampen mot sociala orättvisor. Ett nytt historiskt kapitel har redan inletts.
Alexandra Granberg
studerar i Köpenhamn