Hundarna skäller men karavanen drar vidare

För tretton år sedan dedikerade tidskriften "Politisk filosofi" ett nummer åt frågan hur demokratiska samhällen skulle handskas med extremhögern.

Filosofen Martin Peterson beskrev den då aktuella situationen på följande vis:

”Mest allvarlig är situationen i Nederländerna. Där är Geert Wilders och hans öppet rasistiska Parti voor de Vrijheid stödparti åt den sittande regeringskoalitionen… samtidigt står Wilders inför rätta för hatbrott och hets mot folkgrupp.

Under normala omständigheter skulle en politiker som åtalats för dessa brott tvingas avgå, men tack vare nationalistiska vindar som sveper genom Europa har stödet för honom och hans parti bara ökat.

I Danmark, Belgien, Frankrike och Italien finns liknande partier representerade i parlamentet och sedan valet 2010 även i Sverige”.

I dag kan man lugnt konstatera att de nationalistiska vindarnas kraft inte minskat: i de flesta europeiska länder har extremhögern etablerat sig och söker alltmer framgångsrikt samarbete med center-högern och liberaler.

Mest framgångsrik är extremhögern kanske i Italien, där post-fascistiska Fratelli d’Italia leder regeringen.

Finland är alltså långt ifrån exceptionellt i denna oroväckande normaliseringsprocess.

Varje stat utgör sin nationella politiska och historiska kontext.

Samtidigt går det att urskilja en modell genom vilken ett parti blir ”acceptabelt” som politisk representant för ett bredare socialt block som leds av ekonomiskt dominerande intressen och som får stöd i val av en borgerlig sinnad majoritet av väljarna.

Fallet Giorgia Meloni i Italien är ett illustrativt exempel: för bara ett år sedan kallade EU kommissionens ordförande Ursula von der Leyen henne för ”populist” och ”postfascist”, medan Melonis vänskap med en av de mest profilstarka av Trump-anhängarna Steve Bannon, utmålades som oroväckande i den internationella pressen.

I dag, efter att USA:s president Joe Biden sagt sig ha blivit ”vän” med Meloni, kunde nyhetssajten Politico i positiva ordalag beskriva hur Meloni genomgått en ”förändring” till en ”pragmatisk konservativ som kan samarbeta med en tacksam mittfåra”.

Efter att ha gått in för strikt budgetdisciplin och nedskärningar i det sociala skyddsnätet, har hon även blivit en accepterad del av EU-etablissemanget.

Samtidigt har Melonis regering fortsatt stigmatisera sexuella minoriteter och invandrare på hemmaplan medan hennes parti odlar teorin om ”befolkningsutbyte”. Låter detta bekant?

I Finland innehar nu Jussi Halla-aho, ökänd för sina främlingsfientliga blogginlägg, talmansposten i riksdagen, och den ena ministern efter den andra i det Sannfinländska partiet har – vilket inte borde överraska någon – uttryckt öppet rasistiska åsikter i olika sammanhang.

Samlingspartiet och SFP repeterar att rasistiskt språkbruk inte är acceptabelt, men är retoriken till trots villiga att acceptera det eftersom ett övergripande mål är att hålla ihop regeringen.

Bägge partier litar på att deras väljare inte anser sig ha något ansvar över hur sannfinländarna beter sig: ibland intalar de sig till och med att deras partier har någon slags modererande effekt på det mest extrema partiet.

Det övergripande faktumet som kvarstår är att sannfinländarna anses regeringsdugliga av både Samlingspartiet och SFP. De platsar även, och detta är avgörande, in i en internationell kontext.

Marknadskrafterna har inte protesterat och supermakten USA:s president Joe Biden besökte nyligen Helsingfors i vänskaplig anda.

Liksom i Italien har extremhögern här accepterat den dominerande diskursen på avgörande punkter. De stöder en politik som balanserar budgeten med stora nedskärningar och som ska öppna nya marknader genom att försvaga den offentliga sektorn.

Samtidigt försvagar man löntagarnas position genom att unilateralt gå inför att begränsa strejkrätten, skära ner i arbetslöshetsunderstöd och i sociala förmåner.

Utrikespolitiskt har sannfinländarna gått in för en hård linje mot Ryssland, vilket gör att de inte heller på den punkten riskerar placeras i offside.

I detta sammanhang blir rasistisk diskurs mindre betydelsefull eftersom den anses, av de övriga borgerliga partierna, vara underordnad de viktigare prioriteringarna.

Sannfinländarna gör det alltså möjligt för de borgerliga att inte kompromissa i genomförandet av de ekonomisk-politiska målsättningarna, vilket ett regeringssamarbete med SDP och Vänsterförbundet skulle innebära.

Samlingspartiet har också länge bäddat för ett samarbete med Sannfinländska partiet, vilket gör det lättare att sälja paketet åt en väljarskara som hur som helst på många punkter inte är alltför långt från Riikka Purras parti.

SFP, däremot, litar på att de egna traditionellt trofasta väljarna inte anser att det är en dödssynd att regera med sannfinländarna.

I stället försöker partiet placera sig ”vid sidan av” och ibland efterlysa lite hyfs och pli när de mest vulgära och pinsamma uttalandena går över nyhetströskeln.

Normaliseringen av extremhögern är dock inte oundviklig.

Genom att minska på den sociala ojämlikheten genom investeringar i den offentliga sektorn, och genom att stöda de mest utsatta i samhället, kan man minska på motsättningarna i samhället.

Därtill är det fullt möjligt att helt enkelt skapa en ny ram för diskursen genom att motsätta sig regeringsmedverkan med rasister.

Den sittande regeringen verkar dock mer bekväm med att följa den rådande zeitgeisten.

Frågan är om alla dess väljare är det?