Hotar digitaliseringen den finlandssvenska identiteten?

Carina Holm beskriver i sin välskrivna kolumn ”Studsa som Buu-stämpeln – eller klicka till något annat?” (ÅU 30.11) stämningen på Åbo Svenska Teater då hundratals barn i dagis- och förskoleålder har fått ta del av Buu-klubbens julturné. Med små iakttagelser målar hon upp bilden så tydligt att man nästan känner den där specifika doften av barnsvett och fuktiga vantar. Men det finns en hotbild: tänk om Youtube blir mera populärt än Buu-klubben?

Vid Åbo Akademi pågår ett forskningsprojekt om just detta. Vi är fyra forskare inom musikvetenskap som forskar i digitaliseringens inverkan på minoritetsmusik med musikkulturen i Svenskfinland som fallstudie. Vad har digitaliseringen för följder för den finlandssvenska identiteten?

Bakgrunden till projektet är förstås den så kallade digitala revolutionen och den demokratisering av kultur och musikkultur som digitaliseringen enligt en del forskare har lett till.

Aldrig tidigare har lika många människor haft tillgång till lika mycket musik, dygnet runt, och aldrig tidigare har det varit lika förmånligt för vem som helst att skapa och sprida egen musik! Men betyder detta att också minoritetsmusik får en större spridning, eller innebär det tvärtom att de globala trenderna från Youtube sakta kör över lilla Buu-klubben och de andra finlandssvenska institutionerna?

Våra preliminära resultat tyder på en komplexitet beträffande både finlandssvenskhet och digitalisering. Det är klart att fenomenet KAJ knappast kunde ha uppstått utan Youtube, å andra sidan fortsätter många folkmusiker träffas och spela på gehör som förut. Vem som upplever sig finlandssvensk är inte heller enkelt – ännu mindre vad som uppfattas som finlandssvensk musik. Den lokala identiteten, knuten till hemtrakten, kan vara mycket viktigare än en vag ”finlandssvenskhet”, och dansbandsmusik, ja är det nu riktigt finlandssvenskt, eller är det kanske svenskt ändå? Samtidigt håller definitionen på ”finlandssvensk institution” på att ändras.

”Kittet som förenar oss, eller någon annan lämplig kliché, men att barnen i publiken förenas av att de alla kan sjunga Buu-sången blir en mycket tydlig bild av vad vi som hör till en minoritet behöver”, skriver Holm. Att de finlandssvenska institutionerna är centrala för minoritetskulturen tycks bestå iden digitala eran, men kittet, det kan väl också uppstå bland barn som var som helst och när som helst tittar på Arne Alligator på Youtube?

Inka-Maria Nyman

Doktorand i musikvetenskap

Åbo Akademi