Högerns klasspolitik synliggjord
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I veckan publicerade Helsingin Sanomat uppgifter om att den kommande högerregeringen, det vill säga samlingspartiet, sannfinländarna, SFP och kristdemokraterna, planerar att slopa skatteavdraget för fackföreningarnas medlemsavgifter.
Regeringen vill tydligen klart profilera sig som ett ideologiskt högerprojekt, annars är det svårt att förstå varför man planerar något sådant.
Nästan två miljoner finländare är medlemmar i något fackförbund. Som arbetstagare får man dra av medlemsavgifterna i beskattningen, precis som arbetsgivare får dra av sina medlemsavgifter i sina egna motsvarande intresseorganisationer.
Enligt informationen från regeringsförhandlingarna planerar den kommande regeringen nu att slopa avdraget för endast den ena arbetsmarknadsparten, baserat på mycket lösryckta och ytliga argument av Finansministeriet.
Till följd av detta skulle alltså arbetstagarna inte mera få dra av sina medlemsavgifter i beskattningen, medan arbetsgivarna nog skulle få göra det.
Denna skevhet går inte att motivera med några som helst sakargument, och därför påvisar den perfekt hur kraftigt högervriden klasspolitik den blivande regeringen tydligen vill göra.
Kort sagt höjer slopandet av skatteavdraget priset på medlemskap i fackföreningar och yrkesorganisationer.
Avskaffandet höjer också arbetstagares beskattning, men det kommer den kommande regeringen antagligen att kompensera med en allmän och mycket dyr inkomstskattesänkning där den största nyttan går till höginkomsttagare.
Den centrala målsättningen är tydlig: högern vill av ideologiska skäl att allt färre finländare ska vara medlemmar i fackföreningar.
Varför vill högern då sänka organiseringsgraden i Finland? Helt enkelt därför att löner och arbetsvillkor till största delen avtalas om i kollektivavtal mellan fackföreningar och arbetsgivarorganisationer.
Ju fler medlemmar facken har, desto bättre avtal och villkor kan de avtala om. Och tvärtom, ju färre medlemmar facket har, desto mindre makt har de i arbetsmarknadsfrågor. Då blir även lönerna och arbetsvillkoren sämre.
Just i detta grundar sig hela rätten att dra av medlemsavgifterna, de tolkas nämligen vara en kostnad för inkomstanskaffning.
Forskningsresultat visar att en sjunkande organiseringsgrad på arbetsmarknaden leder till att en allt större del av det mervärde som skapas kanaliseras till kapitalinkomster istället för löner och sålunda till de allra rikaste i samhället.
Den blivande regeringen strävar alltså, förutom förändringar i avtalssystemet, till att det även ska bli dyrare att organisera sig och sålunda, till att löner och arbetsvillkor ska försämras.
Om det hela skulle handla om slopandet av skattestöd i största allmänhet, skulle detta nämligen också gälla arbetsgivarna.
Om högern vill öka skatteintäkterna finns det bättre sätt. Ett sätt som tillika skulle drabba facken är att beskatta dividenderna som allmännyttiga samfund i nuläget kan lyfta skattefritt.
Detta skulle inte göra det svårare att organisera sig och inte heller drabba löneskatten.
Däremot kunde det inbringa till och med 250 miljoner euro i skatteintäkter, vilket är mera än den planerade ideologiska offensiven mot hela det finländska arbetsmarknadssystemet.