“Historiker är farliga: De måste övervakas noggrant”

När vi tänker på farliga grupper inom samhället, tänker de flesta kanske inte första hand på historiker. Vad kunde motivera rubrikens dramatiska omdöme om en liten grupp människor som i allmänhetens ögon främst sysslar med att ta reda på vad, hur och varför olika skeenden har ägt rum i det förflutna?

Som den tyska historikern Stefan Berger anmärker, finns det i alla fall en gnutta sanning i uttalandet. Det lär härstamma från NikitaChrusjtjov, Sovjetunionens ledare (1953–1964), som själv öppnade upp för en kritik av stalintidens terror.

För Chrusjtjov ledde uppgörelsen med historien till hans avsättning och placering i husarrest för resten av hans liv.

Olägligt blottande av det egna landets historia hade tydliga politiska konsekvenser. Utrymmet för en kritisk historisk uppgörelse med historien i Ryssland är idag minimal, men problemet med att bearbeta den egna historien utgör ett globalt dilemma.

Staten har traditionellt betraktat historikern som en respekterad person som uppfyller en viktig nationsbärande uppgift.

Historikern har utnyttjats för att skriva en nationell historia, en berättelse om nationen som ligger som grund för en nationell identitet. Men vilken berättelse om det förflutna blir berättad, vem får berätta den, vem inkluderas eller utesluts? Vem står i centrum, vem i marginalen?

Karikerat kunde man fråga vem historikern egentligen är: en trevlig typ som “berättar historier”, eller en kritisk röst som även lyfter fram obekväm fakta om vår omvärld och dess ordning? Båda rollerna uppfyller en uppgift, men ingen av dem är neutral.

Det engelska ordet “partisan” verkar speciellt relevant här. Medan ordet kan ha betydelsen “en stark anhängare av ett parti, ideal, eller person,” kan det som adjektiv även innebära en viss fördomsfull och partisk förhållning, eller beskriva en person som drivs av en förutfattad mening.

Som vetenskap står historia för ett objektivt och kritiskt perspektiv som självständigt ifrågasätter och undersöker det som döljs under ytan.

Strävan att vara objektiv, att producera kunskap som enbart baseras på fakta, bygger på historikerns hedersord “källkritik”.

Men genom att lyfta fram sådant som en del inte vill höra, utsätts historikern ofta som person för anklagelser om icke-vetenskaplighet, eller för att driva en viss politisk agenda.

I Tyskland har debatten om historikernas roll varit speciellt hetlevrad och det pågår en intensiv debatt om huruvida nazismen och Förintelsen fortsättningsvis ska ta en lika stor roll i berättelsen om det moderna Tyskland och den tyska nationella identiteten.

En del konservativa historiker har menat att fokus borde flyttas till en likvärdig behandling av “den andra tyska diktaturen”, det vill säga Östtyskland.

Högerröster menar att fokus borde flyttas från Förintelsen till berättelsen om det tyska lidandet under Röda Arméns frammarsch mot Berlin 1945, eller de allierades “terrorbombningar” av Dresden.

Andra historiker har lyft fram att historien om Förintelsen borde tydligare kopplas till den tyska kolonialismens historia och det tyskledda folkmordet i Namibia i början av 1900-talet.

I och med att de politiska partierna inser historiens betydelse för bildandet av politiska identiteter, anammas de perspektiv man gillar som “förtryckta historier” medan de som inte tilltalar en beskrivs som “politiskt drivna.”

Vi står inför Förintelsens minnesdag i ett extremt utmanade världsläge. Frågan om vems lidande vi får tala om och vems lidande vi ger betydelse till är av akut relevans. Vilka historiska paralleller, historiska utvecklingslinjer eller ord ska vi använda för att beskriva vår samtid?

När två partiska röster möts kan vi i bästa fall, menar den ansedda historikern Anthony Dirk Moses, belysa varandras döda vinklar. Det ger hopp om framtida dialog, uppgörelse och försoning. Historikern må därför även i fortsättningen klassas som farlig, men endast för dem som har någonting att dölja.

Härkan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.