Hemmet – en avspegling av henne?

När en kvinna ska gå på toaletten, passerar hon först blomman som behöver vatten, hämtar vattenkannan och vattnar. Går till toan, sätter sig, ser fläckar på kaklet och dörren framför henne … Sträcker sig efter toapappret och torkar bort fläckarna, medan hon kissar. Är klar på toan, spolar. Ser att det är bajsfläckar i toan efter tidigare besökare, sätter medel i toan och rengör. Tvättar händerna, rengör lavoaren efter tandkrämsstänk. På vägen ut tar hon med sig handdukarna som ska bytas och slänger dem i tvättmaskinen, och passar på att starta tvättmaskinen när hon ändå är där.

Det fick mig att fundera: Kan ni tänka er samma beteende från en man? Och vad är det som gör att ansvaret över hemmets skick oftast bärs av kvinnan? Statistik visar att ojämställdhet mellan kvinnor och män existerar, både på arbetsplatser, i hemmen och i relationerna. Var femte kvinna som är sjukskriven är det på grund av stress, och kvinnor drar ofta det tyngsta lasset där hemma. (Modern Psykologi 4/2018)

Nej, jag vet – inte alla män går ut från toan utan att tvätta efter sig, och visst finns det kvinnor som totalt struntar i hur det ser ut hemma, men poängen är, att kvinnan ofta tar på sig ansvaret över hemmet och de många detaljer som familjepusslet består av. Flera kvinnor jag pratat med uttrycker en stress kring att ha gäster på spontanbesök, för tänk om man inte städat eller inte har nåt att bjuda på? Då skäms man. Jag är uppfostrad så – hemmet ska vara rent och snyggt. Vad är man annars för kvinna?

Som kvinna verkar man oftare känna att det är viktigt att hemmet är snyggt och städat innan man får gäster, medan mannen sällan ägnar det en tanke (som att det inte vore nog med att kroppen också ska hålla en viss ’standard’). Så, vad är då problemet med detta upplägg? Inget alls tycker vissa, och inget sätt är egentligen mer rätt än det andra. Men jag anar en pyrande rök som stiger ur mossen. En skavande irritation som snabbt tillrättavisar och fräser ifrån.

Om ena delen i en parrelation inte ser allt som ingår i familjepusslet, och bara agerar på direktiv från projektledaren, så finns risken att relationen bryts ner. Gliringar och irritation uppstår och kontakten förloras. Den ena känner sig otillräcklig och tillrättavisad, och den andra ouppskattad och irriterad. Varför kan han bara inte FATTA vad som ska göras!? Sen går vi i parterapi och undrar vad det är som gått snett.

Men kom ihåg – det krävs två för att dansa tango. Få människor är tankeläsare och den som upplever sig göra mer, och känner hur röken börjar stiga, har en skyldighet att göra något åt det. Vill vi ha det på ett annat sätt, då gäller det att uttrycka det. Det kan kännas orättvist att behöva ta ansvar för detta också, men rösträtten kom inte heller utan krafttag. Det är vår uppgift att dra våra egna gränser, bädda som vi vill ligga, och bidra till att framtida generationer kommer ännu ett steg närmare jämställdhet.

Könsnormer är inlärda, som mycket annat i våra liv. Så, om du har söner, uppfostra dem till att se ojämlikheter, och lär dem hur man sköter ett hem så att de klarar sig helt själva och inte behöver bli uppassade! Om du har döttrar – lär dem dra gränser, och att stå upp för sig själva. Det är inte bara hon som bär ansvar över att fylla på kaffet när gästerna är på besök. Lyckas vi med detta har vi kommit ett steg längre i att skapa en mer jämställd framtid för oss själva och kommande generationer. För kom ihåg - alla inlärda mönster och allt vi tar för givet, går faktiskt att lära om, bara man vill.