”Hej Jag heter Ola och jag jobbar på en krämfabrik” 

Jag borde skapa en jingel åt mig själv som presenterar mig, för jag avskyr att presentera mig.

Vad vill du att jag skall berätta om mig? Det borde finnas några olika alternativ som jag sedan kan välja mellan, för nu är situationen den att varje gång jag är med på ett distansmöte så går min puls upp när det kommer fram till presentationen.

Snabbt funderar jag på frågor kring hur jag ser ut, har jag borstat håret och vad går jag klädd i. Pulsen höjs och snart är det min tur att få fram orden. Hej, jag heter Sara och jag jobbar på kyrkostyrelsen. Här stannar jag till, för vad säger detta om mig? Vi är över hundra människor på kyrkostyrelsen, runt omkring Finland. Jag känner en bråkdel av dem som jobbar i samma organisation som jag, vad har vi gemensamt?

Delvis beror min känsla på att har jobbat distans hela min tid på kyrkostyrelsen. Men vad är det jag vill säga om mig själv i en presentation. Vad är det som gör att jag är just här i denna stund, på detta möte, vid denna tillställning? Samtidigt klingar orden jag har sagt på otaliga dop, du är värdefull just för du är du...

Att presentera sig har jag aldrig tyckt om, däremot har jag ingenting emot att hålla ett tal inför folk, om jag är förberedd och har någonting väsentligt att säga. Men en presentationsrunda upplever jag som en stötesten i mitt sociala.

Hösten är ofta en slags ny start för mig, ändå vet jag att jag ofta kör på enligt gamla system. I en av mina favoritböcker lyfter man fram en övning; skriv en lista över allt som du gör i livet. Försök få med allting, det som uppfyller dina tankar, vad tar din uppmärksamhet, tid och ekonomi.  

Detta är ju lite som en presentation, att sätta ord på det som tar upp en stor del av tiden, livet. En presentation som alltid är aktuell och kanske inte alls bunden till mitt jobb. För livet är så mycket mer än jobbet, detta har jag fått andas de senaste åren.

Jag blev inspirerad av evangelisten Matteus i mitt försök att presentera mig. 

Låt mig presentera mig, jag har lärt mig att livet är mer än bilden jag ger åt dig, som kommer emot mig på vägen. Jag är så mycket mer än min kläder och min kroppsfigur. Jag ser på himlens fåglar och låter mig drömma bort och vågar tro att det mesta är nog möjligt. Kanske inte idag, men inom en tid, för stunden jag lever i är värd att leva i. Jag ser på de få blommorna som finns kvar i rabatten och tänker, i det enkla bor det vackra.

Vågar jag visa mig i det enkla utan att gömma mig bakom tomma fraser? Jag ser på det som omger mig, allt från morgonsolen som lyser störande in på datorskärmen tills kvällssolen som går ner bakom berget, detta visar på förlåtelsen. Här finns det stora, i dagen som innehåller Guds kärlek och kärleken till dig.

För visst går vi alla längs vägen, men vem av oss ger sig tid att stanna upp och visa medmänsklighet för hen som inte var med om presentationsrundan på mötet, för hen har inget ställe att gå till och säga hej ...

Det stora för mig är att jag får  presentera mig några gånger per vecka, för det påminner mig samtidigt om att jag har ett sammanhang, jag tillhör någonting, och det är kanske den största längtan vi kan ha som människor, att tillhöra någon.

Sara Grönqvist

Sakkunnig i själavård vid Kyrkans central för det svenska arbetet på Kyrkostyrelsen