Hård press tar kål på ivern – barn vill ha roligt på träningarna

Går det att både ha roligt och bli bra på sport? Sakkunniga misstänker att Finland går miste om begåvningar på grund av en föråldrad syn på barns träning.

Cecilia Andler ska strax inleda dagens träningspass med sex små gymnaster från Helsingfors gymnastikklubb, HGK. Hon börjar med att fråga alla hur de har haft det på höstlovet, om det var roligt.

Att ha roligt är en viktig del av Andlers träningsideologi. Hon är själv före detta tävlingsgymnast och vet att redskapsgymnastik är en krävande gren. Enligt henne betyder det inte att redskapsgymnastik som hobby inte kan vara roligt.

-- De som satsar på grenen lägger ner mycket tid på det här. Barn i tioårsåldern tränar upp till femton timmar i veckan så det är viktigt att det känns meningsfullt att vara här.

Stort ansvar

Andler är utbildad idrottsinstruktör och har dessutom vidareutbildat sig på olika kurser som gymnastikförbundet ordnat. Hon säger att det säkert går att leda idrottsverksamhet i någon form utan utbildning, men för att bli en bra juniortränare behövs mångsidigt kunnande och en vilja att ständigt vidareutbilda sig och ta ansvar.

-- Inom redskapsgymnastik förekommer belastningsskador redan i tidig ålder eftersom rörelserna måste repeteras otaliga gånger. Varje gång någon har ont tänker jag att det är mitt fel. Det är ett enormt ansvar att vara juniortränare.

Nivåindelning ett måste

Andler säger att det är svårt att dela in barn enligt hur bra de är. I redskapsgymnastik är det trots allt oundvikligt.

-- Det går inte att ha olika nivåer och åldrar i samma grupp. Barnens utveckling gynnas inte av det.

I Helsingfors gymnastikklubb tränar tävlingsgrupperna och hobbygrupperna separat och deltar i olika tävlingar.

-- Vi har en övningstävling för alla en gång per säsong som avgör vem som får åka med på vilka tävlingar. Reglerna är tydliga och barnen vet oftast vad de kan förvänta sig.

Press får barn att sluta tidigt

Enligt Karin Storbacka, koordinator för projektet Trygga relationer inom idrott och själv före detta friidrottare, går vi miste om många begåvningar i onödan.

-- Alltför många barn slutar idrotta redan i tolvårsåldern, ofta på grund av att det helt enkelt inte känns roligt att gå på träning.

Enligt Storbacka är tidig specialisering helt onödigt och i värsta fall en riktig glädjedödare.

-- Just nu pekar forskningen på att det lönar sig att specialisera sig först i tolv-trettonårsåldern. Bland yngre barn ska träningen vara så mångsidig som möjligt.

Storbacka säger att vi behöver inspireras av våra nordiska grannländer där diskussionen om nivåindelning, toppning och sammanhållning har kommit längre.

-- I Norge har man till exempel beslutat att man inte får göra långa matchresor med knattelag. Verksamheten ska ske lokalt så att så många som möjligt kan vara med. Det är ett mycket bra initiativ.

Viktigt att ha roligt

Den idrottspsykologiska rådgivaren Christoph Treier ser också en tydlig skillnad mellan Finland och övriga Norden. I Finland finns en tradition av att stå tyst i kö, medan svenskarna och norrmännen får prata och ha roligt på träningen.

-- Visst är det viktigt med disciplin, men barn tycker framför allt om att träffa kompisar. Om man bara ska stå tyst i kö, hur ska man då hitta kompisar och umgås med dem?

Treier säger att varningsklockorna borde ringa om ett barn upplever att hen måste avstå från något annat på grund av idrotten.

-- Så fort ett barn börjar prata om att hen offrar något är det något som är fel. Ett barn som vill idrotta och har valt det själv upplever inte att hen offrar något. Däremot är det vanligt att personer som idrottar för sina föräldrars eller tränares skull upplever att de offrar till exempel sin ungdom.

Kompetenta juniortränare behövs

Både Treier och Storbacka säger att en del tränare har bristande kunskaper om vad idrottande barn behöver för att må bra. Gammaldags metoder som att skrika, belöna eller bestraffa förekommer också.

Ett sätt att hjälpa barnen hålla intresset uppe är att förbättra tränarutbildningen.

-- Vi borde följa Rysslands exempel. Där tränas de allra yngsta av de allra bästa tränarna. I Finland är det tvärtom. Här får vem som helst vara tränare efter några dagars utbildning. I värsta fall får en helt outbildad mamma eller pappa agera tränare. Med tanke på barnens kropp och psyke skulle det vara viktigt att ha utbildade tränare. Att vara barntränare borde ha högre status, säger Treier.

Storbacka är inne på samma linje.

-- Det finns mycket kunskap bland tränarna men en juniortränare behöver kunna mer än bara teknik och taktik. Till exempel kunskap om gruppdynamik är jätteviktigt, säger hon.

Vad kan vi göra för barnen?

Med hjälp av en "dialogduk" kan klubbar utveckla en mobbningsförebyggande strategi och en handlingsplan om problem uppstår. Uppgiften är att fundera på klubbens värderingar och diskutera dem.

Med hjälp av trivselenkäter riktade till barn och vuxna kan man undersöka hur alla trivs och vad som borde utvecklas.

Med hjälp av ett arbetshäfte kan tränaren arbeta med olika teman som berör trygg barn- och ungdomsidrott.

Mer information om projektet Trygga relationer inom idrott, material och aktuella föreläsningar finns på Folkhälsans hemsida.

Folkhälsan ger praktiska råd

De redskap som Folkhälsan tagit fram för projektet Trygga relationer inom idrott, riktar sig till vuxna som jobbar med barn och idrott. Huvudmålet är att lyfta upp ämnet bland vuxna.

Storbacka säger att det är särskilt värdefullt för tränare att träffas över grengränserna.

-- Det är lätt hänt att man fastnar i tankebanorna för en viss gren. Då är det bra att höra hur andra klubbar och grupper gör.

Cecilia Andler har använt Folkhälsans redskap och håller med om att det är bra att vidga vyerna. Både tränaren och adepterna kan inspireras av andra grenar.

-- I något skede måste man välja vad man vill satsa på, men det är aktuellt först i högstadieåldern.

Amanda Mannström/SPT