Har vi välfärd eller jagfärd?

Välfärd är på mångas läppar för tillfället. Om några dagar har vi det allra första välfärdsområdesvalet. Vi ska rösta om vem som sitter i det nya välfärdsområdesfullmäktige och hur de nya välfärdsområdena byggs upp.

Vokabulären kring valet är lite klumpig på svenska men valet är inte mindre viktigt för det. Hur vården fungerar är en central del av vårt välfärdssamhälle. Ett samhälle som jag tror att många av oss uppskattar men vars betydelse vi ibland mår bra av att bli påminda om.

Under coronapandemin upplever jag att synen på välfärdssamhället ändrat. Vad är det vi idag avser med vårt välfärdssamhälle och vad är folks inställning till begreppet? Någonstans på vägen har det fått en alltmer varierande innebörd – beroende på vem du frågar.

Vi lever i ett samhälle där det finns allmänna trygghetsstrukturer oberoende individens ekonomiska situation. Du ska vård då du behöver det. Du ska få hjälp då du behöver det. Samhället tar hand om både barn och åldringar.

Det här bygger på en hittills självskriven solidaritet om att vi handlar för allas bästa. Hur väl alla system fungerar är en annan diskussion men i grund och botten bygger välfärdssamhället på dessa allmänna trygghetssystem, som vi gemensamt bidrar till. Men de uppstår inte gratis. Vi måste vara beredda att betala för dem och ta ett visst ansvar för att systemet fungerar.

Med välfärdssamhället kommer individuella rättigheter men även ett samhälleligt ansvar. Det kräver en lika gemensam kontribution som det gäller en gemensam rätt. Det är här jag tycker mig se en förändring. Är vi faktiskt beredda att upprätthålla ett välfärdssamhälle eller har vi blivit för individualiserade för det?

Grannlandet Sverige har ofta setts som något av en världsförbättrare. Det är ett stabilt land som tagit emot alla med öppna armar. Samhällsansvaret har betonats och alla har hjälpt till.

Under coronapandemin har svenskarnas inställning till rekommendationer och framförallt restriktioner därmed förvånat en aning. Sverige har hållit en återhållsam linje då det gällde att stänga ner samhället för att undvika smittspridningen. Restriktionerna har varit få, smittspridningen stor och istället har man varit mycket medveten om de individuella rättigheterna och åtgärder har vidtagits med dem i fokus.

Då vi jämför Sveriges och Finlands coronastrategier och inställning till restriktioner är det på sin plats att blicka bakåt på ländernas historia. Historien skiljer sig åt och det är klart att det här präglar samhället på olika sätt. Men där finländarna ofta varit ett plikttroget folk, tagit samhällsansvar och följt regler ser vi en förändring.

Kanske vi i dagens samhälle till och med har det lite för bra. Då de egna rättigheterna testas en aning är man genast upp till kamp. Samhällsansvaret glöms bort och de egna rättigheterna sätts före samhällets bästa. Det är naturligtvis ändå all anledning att betona att vaccinationsgraden i Finland tacksamt nog är väldigt hög.

Så nu då vi går till vårt allra första välfärdsval är det också skäl att fundera vad vi avser med välfärd. Vilken service ska vi förvänta oss att vi har rätt att få? Vilka skyldigheter har vi som medborgare?

I en allt mer individualiserad värld blir det mer fokus på rättigheter än på skyldigheter. När det går så, har vi också tappat förståelsen för vad välfärdsbegreppet verkligen går ut på. Välfärdssamhällets trygghetssystem fungerar då vi tillsammans och solidariskt ansvarar för dem. Frågan lyder snarast – kan vi fortfarande tala om välfärd eller har vi övergått till jagfärd?