Har antirasismen en framtid under en tid av global rasism?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Förra veckan uppmärksammade flera olika organisationer Veckan mot rasism. Samma vecka inföll även Minna Canthdagen, alltså jämställdhetsdagen. Det känns viktigt att dessa teman uppmärksammas just nu, då tanken om alla människors lika värde ifrågasätts både på hemmaplan och globalt.
Trumpadministrationens försök att förbjuda vissa ord inom både administration och forskning är ett exempel på detta. Dessa begrepp används inom arbete och forskning om mångfald, jämställdhet och inkludering (DEI på engelska).
Helsingfors universitet blev utsatt för påtryckningsförsök gällande Fulbright-stipendierna, men universitetet konstaterade att förbud av vissa ord strider mot principen om forsknings- och högskolefrihet som Finlands grundlag garanterar.
I sin kolumn i ÅU (22.2.2025) visade Linda Mannila att det handlar om makt och kontroll: ”Det handlar om att diktera vad som får uttryckas och vilka tankar som får tänkas. Genom att förbjuda ord skapar man inte bara ett fattigare språk, utan också en fattigare verklighet, där viktiga perspektiv och diskussioner kvävs.”
Bland de förbjudna orden finns enligt New York Times ”aktivism”, ”black and latinx”, ”diskriminering”, ”diversitet”, ”exkludering”, ”funktionshinder”, ”genus”, ”hatretorik”, ”historisk”, ”intersektionell”, ”kulturella skillnader”, ”lgbt”, ”offer”, ”polarisering”, ”ras och etnicitet”, ”rasism”, ”social rättvisa”, ”stereotypier”, ”underrepresenterad” – och ”kvinna”.
Alla dessa ord handlar om att benämna och beskriva grupper som marginaliseras och exkluderas i samhället. De är analysverktyg för att förstå sociala processer. Då man förbjuder just dessa ord handlar inte bara om att försöka begränsa forskning och samhällelig aktivism, utan om en vilja att förneka existensen av rasism, sexism, homofobi och transfobi, och att på detta sätt radera vissa människors existens, eller rätt till att existera. Det handlar om att befästa en vit, manlig, heterosexuell norm.
Liselott Lindström har i en essä i Hufvudstadsbladet belyst betydelsen av apartheid för president Trumps administration. Det är värt att notera att vithet inte finns bland de förbjudna orden – antagligen för att administrationen gärna vill använda ordet för att mobilisera människor till att understöda en statsstyrd rasism.
Lindströms essä påminner om att det är omöjligt att förstå sig på den globala politiken just nu, utan att beakta rasism och rasismens globala historia. Under olika historiska perioder har tankar om ras rört sig aktivt mellan USA, olika delar av Europa, Sydafrika och Norden.
Ville Tavio, vår utrikeshandels- och utvecklingsminister, utropade att han är glad att USA lägger ner ”wokeismen” (HBL 25.2.2025). Medan vår nuvarande inrikesminister, Mari Rantanen, enligt diskrimineringsombudsmannen har styrt Inrikesministeriet till att bereda flyktingkvoten för 2025 på ett diskriminerande sätt. Rantanen har aktivt spridit invandrarfientlig propaganda och folkutbytesteorin har varit en del av hennes politiska agenda (HS 18.3.2025).
En politiskt aktiv vän i ett av regeringspartierna konstaterade i en diskussion ungefär: ”Rasism är inte en hjärtefråga för mig.” I en kolumn lyfter Shadia Rask fram att den stora utmaningen är att motivera dem som inte drabbas av rasismen att delta i det antirasistiska arbetet (Yle 14.3.2025).
Jag kan inte förstå varför regeringspartierna vill fortsätta att nonchalera och bagatellisera en rasistisk ideologi och varför partierna understöder en rasistisk politik, men jag misstänker att det är först när också vita privilegierade människor drabbas av den globala vågen av sexism och rasism, som ett intresse vaknar bland dem som är vana att inte engagera sig.