Han är här!

Han är här, han är här, skynda er! Ropet ekade bland pelarna.

Alla som hörde ropet rusade fram till trapporna och trängdes på trappstegen. Där stod de och studerade noggrant alla män som kom uppför trappan. Var det han, med den stolta och kungliga hållningen? Var det han, med alla tofsarna på bönesjalen? Var det han, med tovor i skägget och vilda ögon? Eller var det han, med alla de rätta familjebanden? Ingen av dem såg barnet som bars förbi dem.

På söndag firar vi första advent och kyrkorna runt om i landet fylls av förväntansfyllda människor, som tillsammans sjunger Hosianna! Ett nytt kyrkoår tar sin början.

I kyrkan markerar advent en ny början och en tid av förväntan. Vi människor har genom tiderna alltid väntat på något. Oftast förväntar vi oss att detta något, som vi väntar på, skall komma med buller och bång. Något stort och fenomenalt som vi bara inte kan missa.

Ni minns Simeon, den gamla mannen vid Jerusalems tempel, som nästan hade gett upp hoppet. Han hade sett de stolta och kungliga falla. Han som hade sett de fromma ljuga och de vilda profeterna duka under. Han som hade lärt sig att ett namn och en familj inte ger några garantier. Han som hade lärt sig att ingenting i livet någonsin är som man väntar sig. Han, som känt Gud så länge, visste att Gud är överraskningarnas Gud. Han visste att Gud är förändring, framtid och rörelse och inte begränsad till ord på skriftrullar eller tunna blad i en bok.

På templets trappor stod de, som väntade på Messias. Där stod de som var vända mot öster, för därifrån skulle han komma, på en vagn av eld. Där stod de som bara av nyfikenhet ville se, fast de inte trodde på det hela. Där stod de som ville göra narr, såra och förgöra. Där stod de som hade offrat allt för denna väntan. Där stod de på trappan och studerade noggrant alla män som kom uppför den.

Ingen av dem såg barnet som bars förbi dem, förutom Simeon. För han hade som sagt lärt sig att Gud är överraskningarnas Gud, som använder det lilla och obetydliga till att göra stora ting. Han såg Guds frälsning och ljus i barnet. Messias kom inte som en färdig lösning, ivrig att döma och ordna. Inte levnadsvis med åsikter formade och rutinerade svar.

Frälsningen kom som ett barn, ett oskrivet blad med tusen möjligheter. Otydligt och litet och så lätt att missa, för den som förväntar sig något annat.

Simeons ögon såg ljuset och det är inget sammanträffande att vi ger dopljus till den nydöpta eller tänder ljus i advent. I den Nicenska trosbekännelsen beskrivs Jesus som ”ljus av ljus”. Som en låga lyser Jesus upp vår värld och mörkret kommer aldrig mer att härska.

”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Marith Leppäkari Lindberg

präst i Finlands evangelisk-lutherska kyrka