Grönt fall, hoppfull lögn

De finländska nyhetsmedierna mäter partiernas väljarstöd lika ofta som en kroniskt sjuk får sitt blodtryck mätt. Det här betyder att nyheten inte ligger i jämförelsen med den föregående mätningen utan i den mer långtgående trenden.

I Yles senaste mätning tappar De gröna en procentenhet. Förändringen ligger inom felmarginalen, som är 2,1 procentenheter åt bägge hållen. Men att De gröna nu har ett stöd på 12,6 procent, när man i september i fjol var uppe på 17,8 procent, skvallrar om att under Touko Aaltos ledarskap har partiet inte infriat de förväntningar som syntes i toppresultatet för ett år sedan.

Man kan spekulera i orsakerna till det här – Aaltos offentliga person, partimedlemmars handgripliga engagemang i frågan om tvångsavvisningar och så vidare – men intressantare är att notera följande: De gröna tappar höjd just då klimatfrågan är, eller borde vara, den politiska fråga som sätter dagordningen.

Valet 2019 antas bli ett klimatval. Problemet är förstås att klimatförändringen inte anpassar sig efter mandatperioder. Frågan om huruvida Finland gör tillräckligt för att uppnå de utsläppsmål som Parisavtalet stipulerar är relevant för de flesta politiska beslut, men den nuvarande regeringen behandlar den som den överviktiga behandlar en nödvändig diet: bättre att börja på en måndag.

Det vill säga att det i förslaget för 2019:s statsbudget sköt regeringen åtgärder som skulle vara ett tecken på att klimatförändringen tas på allvar på framtiden.

Efter budgetförhandlingarna publicerade Samlingspartiet en kort video där partiordförande och finansminister Petteri Orpo och undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen hyllar budgetförslaget. Ord som ”ansvarsfull” och ”framtid” används, men inte i relation till klimatpolitiken.

Östersjön får fem sekunder på slutet: Orpo tycker att algläget har varit ”chockerande” den här sommaren.

När Orpo, statsminister Juha Sipilä (C) och Europa-, kultur- och idrottsminister Sampo Terho (Blå) listade budgetförslagets tre viktigaste punkter så var de arbetslösheten, inkomstbeskattningen och ojämlikheten.

Viktiga frågor naturligtvis, men det faktum att klimatförändringen inte ges utrymme de få gånger som det finns ett större intresse för statsbudgeten är rätt ofattbart.

Som journalisten Reetta Räty skriver på kolumnplats på Yles webb: (3.9) ”I luften svävar en hoppfull lögn: kanske krisen ändå inte är så farlig.”

Budgetförslaget innehåller förstås åtgärder för att stävja klimatförändringen inom ramen för de internationella avtal och mål som Finland ratificerat. Samtidigt presenterar forskningsenheten Bios en rapport som bedömer att även om alla de föreslagna åtgärderna tas i bruk kommer utsläppen att öka med 30 procent fram till 2030 jämfört med nivån 2015.

Dessutom leder skogsavverkningen till att kolsänkorna – som binder koldioxid – minskar ända fram till 2100. Regeringens linje är att kolsänkorna kan minska tillfälligt fram till 2030, och därefter växa med ersättande skog.

Vi har för tillfället en regering som ger klimatfrågan en underordnad betydelse. För Centern överskuggas den av jord- och skogsbruket; för Samlingspartiet av tillväxten och skattesänkningar; för Blå framtid av, ja av praktiskt taget allt eftersom ur en högerkonservativ synvinkel är klimatpolitiken ideologisk, inte framtvingad av ett reellt hot.

Det är mot bakgrund av det här som De grönas fall är iögonfallande. Vi säger inte att partiet har ensamrätt på miljöfrågan. Snarare är det så, att för att klimatpolitiken ska vara långsiktig och inte begränsad av fyraåriga mandatperioder så måste den vara förankrad i samtliga riksdagspartier.

Det vill säga att åtgärderna som behövs för att uppfylla internationella klimatavtal – och ansträngningar utöver dessa – ska inte reduceras till en förhandlingsfråga när nya regeringar tillträder.

Därför är det bra att till exempel Vänsterförbundet i sitt framtidsprogram tar upp frågan om att företagsstöd måste spegla företagens inverkan på miljön.

Men även om klimatpolitiken är en lagsport så är De grönas ställning intressant i ett kortare perspektiv. Det här är trots allt ett parti vars existens byggts på antagandet politiken måste spegla människans ansvar för miljön. De gröna är en sorts manual för klimatpolitik, åtminstone för hur den lyfts fram i offentligheten.

Man kunde tänka sig att efter en sommar som denna, inklusive den klimatdebatt som den fört med sig, så skulle fler vända sig till det parti som längst profilerat sig i frågan.

Att de inte gjort det kan bero på att De gröna tappat bollen och/eller att väljarna anser att andra partier har fullgoda klimatprogram.

Det kan också bero på att klimatoron för många är läpparnas bekännelse; att den nuvarande regeringen räknar med att de flesta av oss inte ser längre än den kortsiktiga politik som nu erbjuds.