Giv mig en gran på Domkyrkotorget och en kortbent adventshäst
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Sent i november för några år sedan ska jag åka på konferens och beställer en taxi till min arbetsplats.
”Granen är på väg”, säger taxichauffören när han lyfter in min väska i bakluckan. ”Vill du att jag kör en sväng via Domkyrkotorget?”
Det vill jag och några minuter står vi stilla och ser julgranen anlända i procession som en kunglighet. Vi är inte de enda som andäktigt följer processen. För många Åbobor är granens ankomst en viktig hållpunkt under året.
Taxichauffören kunde knappast veta att jag utvecklat en nästan sakral relation till granen på Domkyrkotorget.
Skithösten som höll på att slita inälvorna ur mig steg jag av en buss i blött och tröstlöst decemberregn. När jag såg julgranen med sina tända lampor tänkte jag att det får lov att gå ändå. Sedan dess har jag sett på granens ankomst som ett bevis för att saker kan vända till det bättre.
November är inte min bästa månad. Yrkesmänniskan går på som förr, mellan föreläsningar, deadlines och budgetbehandlingar, men kroppen protesterar mot mörkret och minns novembermånader där oförutsedda händelser tagit alla krafter.
På studenter och mötesdeltagare märker jag att mångas batteriladdning sjunker ju längre månaden framskrider och att jag behöver använda mer av min egen energi för att få lektioner och möten att nå upp till normal nivå.
I de sociala mediernas glittriga värld firar svenska influencers ”novent”, det vill säga tjuvstartar med adventsfirandet redan i november. I finskspråkiga bloggar och veckotidningar kan man stöta på det nybildade verbet ”jouluttaa”, som används av folk som älskar att grotta ner sig i julförberedelser.
En sådan människa kallas för övrigt, med finska språkets underbara böjlighet när det gäller att bilda nya ord, för ”jouluttaja”. Några börjar enligt vad jag inhämtat ”jouluttaa” redan på sommaren, men kulmen för ivern att gå helt upp i julförberedelser verkar infalla någonstans i mitten av november.
Det är naturligt att vi trevar efter olika sätt att uthärda veckorna när solen knappt visar sig på hela dagen. Den som överlever november med hjälp av ljusslingor och glögg får gärna göra det, men själv förbehåller jag mig rätten att tycka att det bästa med november månad är att den varar bara i 30 dagar.
En annan råkall och slitsam novembermånad var jag i Göteborg. I Bohusslöjdens skyltfönster såg jag en adventsljusstake som inte liknade någon ljusstake jag sett tidigare.
Den var gjord av trä och hade formen av en ovanligt kortbent dalahäst med spretande tagelman och ett uppkäftigt leende. Grå till färgen med små stänk av vitt, svart och rött.
Under dagarna i Göteborg måste jag gå förbi skyltfönstret flera gånger och samma dag jag skulle resa hem gick jag in och köpte adventshästen.
Mitt starka habegär inför adventshästen förvånade mig, eftersom jag inte är någon prylmänniska och brukar värdera ägandet av icke-nödvändiga saker i förhållande till den pragmatiska frågan: Kommer jag att orka torka damm av den här?
Men tydligen hade jag ett hål i själen som bara kunde fyllas av en fulsnygg och kortbent adventshäst.
Jag kommer aldrig att bli en sådan som grottar ner mig i julförberedelser, varken i november eller i december, men dagarna kring första advent är viktiga för mig.
När julgranen står på Domkyrkotorget och den kortbenta adventshästen från Göteborg på sin plats i mitt kök kan allt bara bli bättre.
Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.