Ghita Edmark och det sekreta utskottet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Citerar: “I det ögonblick man förklarar att en uppsättning ideer skall vara immun mot kritik, satir, åtlöje eller förakt, blir tankens frihet en omöjlighet.” -- Salman Rushdie, författare
“Hur f-n skall man kunna samarbeta med någon som inte gör som man säger?” -- Wisti, skämttecknare.
Ghita Edmark, sekreterare i kommunfullmäktiges sekreta (hemliga) utskott, träder till försvar av utskottets agerande i ÅU den 22.2.2020.
Käbblet, som Edmark hänvisar till, är en öppen politisk debatt. Den har säkert inte upphört, men man har satt en så effektiv sordin på den som man bara har kunnat.
Man har låst dörrarna för allmän och öppen insyn i och med att debatten har överförts till det sekreta utskottet.
Om debatten fördes offentligt i fullmäktige, skulle ju allmänheten få veta en hel del om hur och vem som agerar.
När debatten förs i det sekreta utskottet, så får man bara veta att “Vi har ju kommit överens om att…”.
Kommunfullmäktige offentliggör både föredragningslista och protokoll. Det sekreta utskottet gör det inte.
Det sekreta utskottet har självsvåldigt tagit sig makt, som man alls inte har rätt till. Tillämpningen av kommunens förvaltningsstadga i början av fullmäktige-perioden, var egentligen en ändring av densamma. Den ändringen hade beslutats i det sekreta utskottet, fast ändring av förvaltningsstadgan skall göras på offentligt möte i fullmäktige, före tillämpningen. Nu ändrade man först i efterskott.
Det sekreta utskottet och dess verksamhet har spelat Fri Samverkan i händerna. Man har kunnat agera fritt i kulisserna, medan SFP stått på scen och agerat galjonsfigur.
Gruppordförandena kan gärna träffas och diskutera, men besluten skall fattas på offentligt möte. Kommunfullmäktiges officiella möten är sådana.
Ett hemligt utskott, som tar sig makt utan laglig grund, och som fattar besluten på förhand, är en fullständigt odemokratisk företeelse. Inte så underligt att öppenheten i kommunen har blivit ännu sämre de senaste åren.
Ingmar Forne