Går det att leka kurragömma på skolgården? Blir svaret nej krävs åtgärder
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Här om dagen var jag ute med en förskolelev som minsann kunde skilja en asp från en björk. Läraren nickade menade mot mig och sa stilla: ”En som har gått i utegruppen på dagis.”
Jag har hört flera tankeväckande ord av lärare jag har mött i naturen under veckan. ”Det vi läser om i boken blir så konkret i skogen” och ”så skönt att en elev som behöver röra sig mera kan göra det utan att störa”.
Veckans höjdpunkt blev ändå en bergsbrant som var så oemotståndligt bra att klättra på att en hel skolklass elever med begynnande tonårsdrag plötsligt balanserade runt i klippskrevorna.
Det är ingen tvekan om att naturen har en positiv inverkan på barns lärande, välmående och sociala samspel. (Listan på forskningsresultat som stöder den uppfattningen är lång och får inte plats i en kolumn.)
En förutsättning är ändå att det helt enkelt finns naturmiljöer där barnen trivs och får vistas. Den här aspekten glöms lätt bort då skolgårdar, skolvägar, tätortsskogar och samhällen planeras.
Tillsammans med några naturskollärarkolleger deltog vi i utomhuskonferensen Ute är inne som i år arrangerades i Helsingborg. Med oss hem fick vi tankar om hur man kan planera utgående från barnens perspektiv.
I Helsingborg har man tagit för vana att fråga barnen istället för att vuxengissa. När svenska barn får visa vuxna sina favoritställen utomhus går de till övergivna platser, buskage och små skogsdungar. Igenkänningsfaktorn är hög.
Pölar, rishögar och en gammal koja lockar mer än byggda lekplatser. Det vildvuxna är mera på riktigt.
Lek i en miljö där det finns vissa risker är mera givande än lek på stötsäkert gummiunderlag.
De oplanerade områdena ger dessutom utrymme för mera kreativitet än en färdigt programmerad lekplats.
Om det syns lång väg precis vad det är meningen att du ska göra i en viss lekställning är det inte lika roligt som om du kan hitta på vad du själv vill.
I ett samhälle där det finns naturmiljöer som lockar barnen till sig och där trafiken är planerad så att barnen tryggt kan röra sig på egen hand kommer barnen också att röra sig mera ute.
En stor del av barns utevistelse sker på skol- eller daghemsgården. Hur ska en bra gård då se ut? Gården är en arena för rörelse, lek, samvaro och återhämtning.
För att gården ska ge utrymme för alla dessa aktiviteter behöver den vara tillräckligt stor och mångformig. Det behöver finnas höjdskillnader, plana ytor, skuggande träd, växtlighet, lekställningar och löst material att kreativt använda sig av.
Det behövs gräs, sand, skogsmark och ibland asfalt. På en varierande gård med naturnära inslag gillar barnen att röra på sig och utvecklar sin motorik.
En gård som erbjuder naturkontakt och utrymme för var och en har en god inverkan på barns lärande och kompisrelationer.
För att se gården med barnens ögon kan den vuxna fråga sig: ”Går det att leka kurragömma här?” Blir svaret nej krävs åtgärder.
Genom att flytta ut lektionerna drar vi nytta av naturen även i undervisningen. Det här kräver att det finns en tillgänglig naturmiljö i närheten av skolan.
Det enklaste är att börja på skolgården. Växtlighet, ljuddämpande höjdskillnader och trädgårdsodlingar kan gynna uteundervisning på gården.
Miljön kring skolan är ibland begränsande, men det gäller ändå att inte låta sig bli platsblind för den vardagliga omgivningen.
En övergiven skogsdunge intill närliggande hus kan vara en möjlighet, inte minst i elevernas ögon.
Läs fler kolumner av Emilia Nordling här