Gående teater gör en till en del av en grupp som strax ska upplösas, men som för stunden är klart definierad. Vi är inte bekanta. Vi är inte anonyma.

Under kulturhuvudstadsåret ordnades guidade rundturer till stadsdelar som centrumboende sällan besökt. De var överväldigande populära.

När det blir vår och sommar kan man varje år också promenera under ledning av guider på olika håll i stan.

Arrangör är Åbo turistguider. Promenaderna på gamla begravningsplatsen brukar ha störst dragningskraft. Det är fridfullt under träden och man brukar lära sig mycket om historien. Och trots att alla som omtalas är avlidna brukar framställningen vara ytterst levande.

I förrgår promenerade jag under samma befäl längs huvudgatan i Lonttis, en plats jag just inte varit på alls.

Man kan promenera på annat sätt också. Gående teaterföreställning, det är något särskilt.

I fjol deltog jag i ”Picknick vid vägkanten”, en text som fått sin mest berömda version som film, i Tarkovskijs ”Stalker”. Nu gick en grupp människor ledda av Ville Kurki runt på hemlighetsfulla ställen i Åbo. Föreställningen fick ett fint teaterpris i våras.

Det som var speciellt med den var att den tog så väl hand om varje person i publiken, den gjorde om en till deltagare. Och lämnade samtidigt ut en till en själv, något som var en lite svår men underbar upplevelse. Vem är man på teatern när man inte sitter still och applåderar på slutet?

Jag går på en annan promenadföreställning i maj i år. Vi går upp på Samppalinna, ett litet gäng som är utrustade med hörlurar och lyssnar till en ordlista för framtiden. Det är helt nya begrepp, men också gamla och bekanta som får ny definition.

”Kärlek”, till exempel. Är det inte att vara ärlig, och att sörja över det som är värt att sörja? Och att man har tillit nog att hoppas igen? Det handlar inte om enskilda relationer. Och man kan tydligt höra frågetecknen.

Ett av orden fastnar jag särskilt för. I föreställningen, som går på finska, är det ”yhteistö”. Om jag krånglar fram en översättning kunde det bli ”samiljö”. Det står för ett avvisande av människan som avskild från sin omgivning. ”Människan och miljön” blir en fras som framtiden inte kan förstå. Vi hör ju ihop. Förleden ”sam-” ska också leda in på ”samarbete”, något som redan fläckvis existerar.

Gående teater gör en till en del av en grupp som strax ska upplösas, men som för stunden är klart definierad. Vi är inte bekanta. Vi är inte anonyma. Vi ser varandra, inte bara åt samma håll.

En annan majdag beslutar jag att delta i en poesivandring som ska äga rum på Runsala. Stiger på bussen på Runsalasidan om järnvägen, hann inte cykla till Trätorget, där exkursionen börjar. Litar på att jag ska identifiera poesivandrarna när jag är ombord.

Det gör jag också. De är precis lika många som de utannonserade värdarna, två personer. De välkomnar mig hjärtligt, frågar mig varför jag tror att inga andra nappar på. Folk är för blyga, säger jag. Och jag är också blyg. Men inte här.

Väl framme startar vi som det var förberett. När vi stannar skriver jag i min anteckningsbok något om en kråka, om hur fjolårsvassen rasslar och hur tyst men starkt den nya växer upp. Om hur det känns att lyssna till de andras steg. Vi känner inte varandra, vi går inte i takt. Men bredvid varandra.

Vi har fullföljt schemat, men låter bussarna till stan åka utan oss, stannar en timme till vid stranden, kastar smörgås, tittar på båtarna och vattnet, pratar eller låter bli, låter lugnet komma.

Vi skriver det tomma som omger dikten på boksidan. Vi skriver scenanvisningarna.