Gabriella Lindblom lägger band på sin kärlek till Ryssland – har jobbat mot fördomar i trettio år

Hemma hos lektor Gabriella Lindblom i Kimito är den ryska kulturen starkt närvarande. På köksbordet ligger fler böcker som till exempel ”The Sunset of the Romanov Dynasty”, ”Det ryska köket” och ”Culinaria Russia”.

På väggarna hänger rysk konst och i hyllorna skymtar en och annan babushka.

Lindblom har under trettio år fört fram Ryssland här på Kimitoön i form av språkundervisning, vänskolverksamhet och turistresor. När och om den här verksamheten någonsin kan återupptas är det ingen som vet i dag.

– Det är ju hemskt att prata om sin egen sorg nu, men vi som har starka band till Ryssland har nog gråtit strida strömmar.

Putin står i skamvrån

Uppe på spisfläkten står ett svartvitt fotografi av en yngre Gabriella. Dess funktion är att tillfälligt kamouflera en liten metallbricka med Rysslands flagga där det i kyrillisk skrift står ”Jag älskar Ryssland”.

– Visst älskar jag fortfarande Ryssland, men känner samtidigt att jag måste distansera mig från den utveckling som sker där nu. Det Ryssland som fanns fram till den 24 februari finns inte längre.

I en hylla invid fotografiet står en liten skulptur av Vladimir Putin – en gåva hon en gång fått av en elev. Numera är Putin vänd med ryggen mot köket – han står i skamvrån.

Vi slår oss ned för att prata om landet som står Lindblom så nära, varför det blev så och om hennes uppfattning om Ryssland just nu.

Det är nu flera år sedan Lindblom besökte Ryssland senast, det har inte varit möjligt under coronapandemin. Planen var att ordna nästa kulturresa till S:t Petersburg år 2022 och sen ännu fler då Lindblom nått pensionsåldern. Men nu blev det inte så.

Blev gripen av den ryska stämningen

Hennes fascination för landet väcktes redan ombord på tåget som skulle föra henne till Ryssland för första gången, i slutet av 1980-talet. Hon berättar om de röda mattorna, lukten av rysk tobak och billig tvål, teserveringen, champagnen och blinierna i restaurangvagnen – allt inlindat i en charmerande solkighet.

– Jag blev gripen av stämningen och tänkte att det här blir en lång resa. Det blev det – den fortsätter än, säger Lindblom, som i dag fascineras av det ryska folkets intensitet, deras värme och temperament.

I de trettio år Lindblom presenterat Ryssland har hon också jobbat med finländarnas fördomar mot landet.

– De finns ingrodda sådana, de har säkert sin grund bland annat i vinterkriget förstås. För dem som förr haft fördomar har de nog tredubblats nu. De som inte har upplevt Ryssland har inget att ta till för att motverka sina fördomar. De har inte diskuterat livet till klockan tre på natten i ett ryskt kök.

Lindblom finner stor glädje i att visa upp det kulinariska Ryssland, folket, kulturen och landet. Att stå ut utan att kunna vara i Ryssland är för henne inte lätt.

– Jag brukar säga att jag jobbar i Finland, men jag lever i Ryssland.

Intresset för att studera ryska i Kimito har svalnat

Intresset för att studera ryska vid Kimitoöns gymnasium, där Lindblom jobbar, svalnade redan för några år sedan.

– Utvecklingen i Ryssland har legat i luften länge, säger Lindblom och nämner bland annat faktumet att landet redan länge anklagat många utlänningar och utländska organisationer för att vara främmande agenter och kastat ut dem ur landet.

För Lindblom kom Rysslands invasion av Ukraina som en chock, men dock inte som en överraskning.

Många av Lindbloms tidigare elever har i dag yrken där de använder sina ryskakunskaper, som till exempel översättare och lärare. Lindblom är övertygad om att det fortsättningsvis är bra att kunna grannens språk.

– Det är ett vackert språk. Och där finns ju kulturen, människorna, konsten och litteraturen – de försvinner inte. Lika lite som Finlands långa gräns mot Ryssland.

Sedan 1990-talet har Kimitoöns gymnasium en vänskola i S:t Petersburg. I besöken dit ingår boende i familjer för de studerande och att delta i undervisningen.

Men vid besöket år 2017 kunde Lindblom lägga märke till att något märkligt är på gång. Hon berättar om hur skolan för gästerna presenterade sin nya inriktning ”den unga soldaten”, där de yngsta eleverna (8-9 år) iförda soldatkläder visade hur man monterar en riktig kalasjnikov.

– De marscherade och sjöng ”Vår armé är starkast i världen”. Men jag kunde inte riktigt hålla minen, så de bytte sedan sång.

Liksom studerande vid ryska institutionen vid Åbo Akademi konstaterade i en artikel av Svenska Yle kommer det framöver att bli svårt med utbytesstudier och karriärmöjligheter i Ryssland.

Mår illa av den ryska statliga tv-kanalen

Lindblom har sedan 1980-talet tillbringat mycket tid i Ryssland och har sina bästa vänner och sitt umgänge där. Hon har upplevt Sovjetunionens fall år 1991.

– Det var en stökig tid. Redan då upplevde Ryssland en hjärnflykt, nu kommer man att få detsamma. Unga och intelligenta personer lämnar landet. Det finns de som förstår vad som händer – de som följt annat än statliga tv-kanaler.

Lindblom själv säger att hon mår fysiskt illa av att se den ryska kanalen, men hon tittar ändå via sin satellit. Där visar de statliga kanalerna hur Ukraina spränger sjukhus och Ryssland kämpar vidare i vad de kallar sin snart vunna kamp mot fascismen.

Lindblom såg också i realtid då den ryska journalisten Marina Ovsjannikova genomförde sin kupp på en statlig rysk tv-kanal, med ett stort plakat om att säga nej till kriget och inte tro på propagandan. Enligt medier bötfälldes Ovsjannikova, men Lindblom tror inte att vi sett slutet på den historien än.

Ett visst hopp tycker Lindblom det ger att det finns modiga människor som vill sprida sanningen, även om hopp är ett starkt ord i denna gastkramande situation. Samtidigt har hon full förståelse för att alla inte vill gå ut för att protestera. Numera räcker det med att röra sig med ett tomt plakat på gatan för att bli arresterad.

– Men märkligt nog finns de som inte förstår vad som pågår. Det är också allt svårare för de vanliga ryska människorna att komma åt sanningen, eftersom många sociala medier som till exempel Facebook, Instagram och Twitter är nedstängda. Också helt vettiga människor tror på propagandan, säger Lindblom och berättar om sin färska textkonversation med en rysk vän.

Hon ville kolla att allt var okej med vännen i S:t Petersburg och uttryckte sin förhoppning om att någon gång kunna ses igen. Svaret lät ungefär så här: ”Allt är som vanligt, hoppas du snart kommer till S:t Petersburg”. Som om världen var som förut.