Fylld av förundran – mitt hjärta gråter av kärlek till Åbo
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Lite över sju på kvällen tvingas jag stanna och sätta fötterna på marken, där jag cyklat längs åstranden, och blivit övermannad av mina sinnesintryck.
De lågt hängande molnen silar ner horisontnära sol till ett platt, men samtidigt kontrastrikt ljus som tillsammans med den fuktiga luften skapar ett djup runtomkring mig och lätta pasteller på himlen.
Arkitektur, restaurangbåtar, lyftkranar, och den bruna vattenlinjen träder fram som en cirkusdirektör i spotlighten.
Ljudet av bilar som sveper längs gatorna, lågmält prat från flanerande sällskap, och gnisslandet från Förin trevar sig in i mitt hjärta. Jag lutar jag mig mot styrstången, och tar in detta stora, kryddat med en svag lukt av grillmat och en starkare doft av hav, å och höst.
Mitt hjärta gråter av kärlek till Åbo.
För tjugofem år sedan kom jag hit, som ung och aningslös student, inte för att ta examen, göra karriär, och bilda familj, utan för det medeltida slottet nere vid åmynningen, stämningen på pubarna, myllret av studenter, de flesta ungefär lika vilsna och lyckliga som jag, färjorna som dyker upp och glider i väg lika regelbundet som domkyrkans enda klockvisare går varv efter varv runt sin egen axel.
I en mera än åttahundra år lång historia gör några mindre tidsenheter hit eller dit detsamma. Varför jäkta, när man kan ha perspektiv?
Varför jäkta, när man kan ha perspektiv?
Jag andas lugnt och cyklar vidare, i maklig takt, betraktar och tar in alla sinnesintryck. De svarta styrhandtagen av gummi i mina händer.
Knogarna kalla av vinddraget. Vänstra knäet aningen ömt efter en vådlig kullerbytta nedför en backe i skogen. Ryggsäcken med stativ, kamera, optik och mikrofoner, tung på min rygg. Mellangärdet laddat av känslan.
Uppskattning, tacksamhet och kärlek.
Cykeln kryssar mellan kvinnor, män, barn och sällskapshundar i koppel. Alla är ute och upplever septemberkvällens atmosfär, på sitt eget sätt.
Damen i hatt med en överviktig schnauzer blänger på mig. Kanske hon i alla dessa år har undervisat hundratals barn, utrustad med titaniskt tålamod. Kanske hon nyligen fått besked om att hennes man, eller hon själv, är allvarligt sjuk? Inte vet jag.
Vad vet vi om varandras utmaningar och oro?
Folk passerar, fyllda av liv, historier och hemligheter.
De flesta är okända förmågor. Av närmare tvåhundratusen invånare känner jag blott några få personligen, men jag är tacksam över dem alla.
Flickan på elskoter som surrar förbi med fladdrande hår, trötta ögon och hakan i en trotsig vinkel, mot en oviss framtid.
Mannen med neongul väst och bakverk i en brun papperspåse, några steg ifrån butiksentréns automatiskt igenglidande dörrar.
I kväll kanske han läser en saga över 4G-nätet för sin dotter på andra sidan Östersjön. I morgon murar han in armeringsjärn i det nya konserthuset.
En svartblank Mercedes EQS rullar förbi. Bakom ratten en snubbe med svart friserat hår och blå värmeväst. En god skattebetalare, både han och hans företag, får man förmoda.
Jag slås av förundran. Tänk att allt detta fungerar så oerhört fint!
Jag tittar på ärret på min tumme. Det har nästan läkt. En halv timme efter att jag skurit mig på den arma glaspannan satt jag på Neos akutmottagning. Sköterskan strök på lim så det sved i såret.
Läkaren nickade bekräftande och lät mig veta att det skulle gå bra att paddla med såret. Ingen anledning att lämna de tyska enäggstvillingarna utan guide.
Sköterskan gav med tillbehör i vattentät påse och log vänligt. Besöket bekostades av försäkringsbolaget, en av stadens största arbetsgivare.
Detta kära gamla Åbo, nött i kanterna, med många nya löften.
Vilken rikedom vi har i varandra och vårt fina samhälle!
Bättre hemstad har jag svårt att tänka mig.
Tack kära Åbobo!
Här kan du läsa fler kolumner av Johan Franzén.