Frispråkig polis skriver detaljerat om det spektakulära Herlin-kidnappningsfallet i Åbo 2009 i nyutkomna memoarer

Juha ”Hermo” Rautaheimo kommer raka vägen från simhallen till vårt möte vid Kervo tågstation.

Vi sätter oss i hans bil och kör till ett mysigt litet konditori som ligger på andra sidan vägen från ett prunkande solrosfält. Rautaheimo har bott i Kervo i över fyrtio år, lite längre än vad han hann vara polis.

För allmänheten är han känd som kriminalöverkommissarie, chef och förundersökningsledare vid Helsingforspolisens avdelning för grova våldsbrott, den så kallade mordgruppen.

I höst har han gett ut sina memoarer och de har väckt gott om uppmärksamhet.

Kidnappningen i Åbo

Ett av de mest uppseendeväckande fallen under Rautaheimos långa karriär var kidnappningen av en ung kvinna som hör till den förmögna Herlinsläkten sommaren 2009. Kidnappningen skedde i Helsingfors men kvinnan hölls fången i en lägenhet i Åbo i två veckor.

Det är ett av fallen Rautaheimo berättar om i memoarerna.

-- Det började med en anmälan om en försvunnen person. Jag var jourhavande förundersökningsledare och fallet kom till mig. Ett par dagar senare fick föräldrarna ett anonymt mejl där det stod att en utländsk liga hade kidnappat deras dotter och att kidnapparna krävde åtta miljoner euro i lösen, säger han.

Kidnappningen var unik i finländsk kriminalhistoria.

Den var välplanerad och det var inte helt enkelt för polisen att komma gärningsmannen på spåren. Det krävde intensivt polisarbete av Rautaheimos utredare och en gnutta tur.

-- Vi analyserade mejlet och försökte få klarhet om det var äkta. Några dagar senare kunde vi konstatera att gärningsmännen menade allvar. Det var först alldeles i slutet av den tre veckor långa utredningen som det klarnade att det inte var fråga om en liga utan om en enskild gärningsman.

Utgången var ändå osäker till det sista. Lösensumman gjordes redo och Rautaheimo transporterade personligen den 33 kilo tunga högen med kontanter i polisens civilbil. Utgångspunkten var att pengarna inte spelade någon roll, kidnappningsoffrets liv var det viktigaste.

-- Vi överlämnade pengarna till gärningsmannen som kom undan. Vi lyckades ändå spåra honom och kunde gripa honom samma natt. Efter att vi hade friat kidnappningsoffret hittade vi också nästan alla pengarna. Endast fyrahundra euro förblev saknade.

Gärningsmannen åkte fast bland annat via en bild i en övervakningskamera i parkeringshallen Louhi i Åbo, dit han kom på cykel med delar av lösensumman.

Kidnapparen Juha Turunen dömdes till nio års fängelse och nästan 140 000 euro i skadestånd i Helsingfors tingsrätt i mars 2010.

Flera förändringar

Under Rautaheimos drygt fyrtioåriga poliskarriär har vissa delar av utredningsarbetet förändrats radikalt.

De största förändringarna har berört den tekniska utredningen samt utnyttjandet av dna-undersökningar och teleuppgifter. Numera spelar den tekniska och rättsmedicinska utredningen lika stor roll som den taktiska polisutredningen.

Därtill kommer digitaliseringen av vardagen. Tack vare den går människors rörelser, tankar och umgänge att spåra allt bättre.

-- Då man utreder ett brott mot liv utgår man från offret. När offret är identifierat får man mängder av information om hen från hens mobiltelefon, bankuppgifter, sociala medier – folk berättar jättemycket om sig själva på webben, säger Rautaheimo.

Förut måste man jobba hårdare för samma information. Då handlade det om att åka runt och knacka dörr. Det var inte möjligt att spåra en persons varenda rörelse utifrån dennes mobiltelefon.

Därtill kommer en hel hop juridiska förändringar. Både förundersökningslagen och tvångsmedelslagen har utvecklats för att stärka de misstänkta gärningsmännens rättsskydd. Försvarsadvokater och åklagare kommer in i utredningen i ett allt tidigare skede.

Brottsutredarna själva har ändå inte förändrats, anser Rautaheimo.

-- En bra utredare är en tålmodig teamspelare. Utredning handlar om teamarbete och där finns inte rum för solospelare. Jag brukar jämföra det med körsång, man kan inte sjunga solo i en kör.

Färre mord och dråp

Antalet brott mot liv har minskat stadigt under Rautaheimos karriär. I dagsläget dör kring hundra personer per år till följd av ett våldsbrott i Finland. Rautaheimo tror att minskningen handlar om att den krigstida generationen var van vid att lösa konflikter med våld.

-- Efter kriget fanns det ganska mycket män som glömdes bort. De använde rejält med alkohol, de led av krigstrauman, de hade knivar. All ära till våra krigsveteraner men kriget lämnade efter sig en otrolig mängd med sorgliga människoöden, säger Rautaheimo.

På den tiden fanns inte förståelse för posttraumatisk stress eller psykoterapi. De av krigsveteranerna som inte återhämtade sig på egen hand hamnade lätt utanför samhället.

-- I Helsingfors fanns det dessutom av dem som hade blivit narkomaner under kriget. Försvarsmakten delade ut Pervitin till soldaterna för att de skulle hållas vakna och efter kriget övergick de till amfetamin och heroin. Det var ett samhälleligt skapat missbruksproblem.

Dundermedicinen Pervitin, som förekom under krigstiden, bestod av metamfetamin, som liknar amfetamin men är starkare och mer beroendeframkallande.

Misshandel utan straff

En annan sak som Rautaheimo tar upp i sina memoarer är de låga straffen för grov misshandel. I sin genomgång räknar han upp flera fall där grov misshandel av en annan människa med knytnävar, sparkar eller kniv har lett till ett fängelsestraff på 1,5–2 år medan straffskalan är 1–10 år.

-- Alla fängelsestraff på upp till två år är villkorliga för förstagångsförbrytare. Det innebär att man i Finland kan misshandla en annan person grovt utan att få ett egentligt straff, säger han.

Enligt honom har domstolarna i Finland alltid tillämpat den lägre ändan av straffskalan när det gäller grov misshandel. Inom narkotikabrott tillämpas däremot den övre ändan av skalan och inom sexualbrott har straffen under det senaste året börjat stiga till följd av att sexualbrotten har fått mera publicitet.

-- Tanken är kanske att man vill spara på de hårdaste straffen eftersom det kan komma ännu grymmare fall, men jag har svårt att se vad som skulle vara ännu grymmare än det som vi har sett hittills.

Rautaheimo har pratat om den här saken flera gånger, men ingenting händer. Han tycker att det är orättvist mot offret och skickar fel sorts signaler.

-- Jag efterlyser någon sorts följder till gärningsmannen. Det behöver inte vara fängelse, men någon sorts övervakning, anmälningsplikt, nykterhetslöfte. I dagsläget är offret och offrets anhöriga sämre ute än gärningsmannen, säger han.

Henri Forss/SPT

Juha ”Hermo” Rautaheimo

Började jobba på Helsingforspolisen 1975.

Blev förundersökningsledare på avdelningen för grova våldsbrott 1989 och ansvarade för flera viktiga utredningar.

År 2014 blev han tillförordnad chef för avdelningen och ett år senare gick han i pension.

Rautaheimo är gift och har barn och barnbarn.

Till hans viktigaste hobbyer hör segling och körsång med Keravan mieslaulajat.

Har i höst gett ut sina memoarer under titel ”Hermo – murharyhmän mies” (Siltala).