Friidrottsherrarna är inte mycket att hurra för

Finländsk friidrott. Alla har rätt till sina åsikter.

Friidrottarnas insats var ur finländsk synpunkt glädjande.

Superlativen som haglar över medaljörernas insats är naturliga.

Vad jag kan se är inte finländsk friidrott på den nivån där vi kunde kalla den god.

Bredd i många grenar är en sanning med modifikation. Vi kan ärligt medge att den inte är av hög standard, vilket vi får en bild av då pamparna uttalar sig.

Låt mig berätta med några ord hur min syn är helt annan än dessa optimister som strött skimmer över friidrotten.

Vilken bild folket får vid några framgångar är inte alltid den vi vill tro.

Hur många av våra friidrottare kan idag räknas höra till världseliten? Inte många. I dagens läge kan vi räkna medaljörerna från EM hörande till dem. Men sedan?

För att börja med sprintrarna. Vi såg under EM-tävlingarna ingen högre klass att tala om.

När jag räknar upp löpsträckorna 400 m, 800 m, 1 500 m kan samma ord användas som nyss. Alltså alla dessa grenar kan ibland verka bra om vi enbart tittar på den nationella nivån. Inga större framgångar i sikte här.

Sedan är situationen inom långdistansen närmast katastrofal, samma ord om höjd och diskus. Inte heller kula eller slägga får någon att höja på ögonbrynen.

Hoppgrenarna som längd och tresteg samt stavhoppet är inget vi kan yvas över. Samma svaga resultat ideligen.

Häcklöpningen saknar udd. Utan Raitanen vore hinderlöpningen i samma fålla som långdistansen.

Detta är en kort översikt om vår friidrott den är idag. Ingen ärlig människa kan påstå om friidrotten i vårt land att den skulle vara av högre klass.

Här tänker jag på herrarnas friidrott.

Potentialen inom damfriidrotten är mera hoppingivande än vad jag kan säga om herrarnas dito.

Tage Finnberg