’’Fred, kärlek och rågbröd’’ – presidentvalet är kring hörnet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tack för kolumnens titel, Hjallis Harkimo. Förhandsröstningen för den första omgången i presidentvalet tog slut i tisdags.
Presidentens huvudsakliga uppgift är att leda Finlands utrikespolitik i samverkan med statsrådet. Presidenten är överbefälhavare för Finlands försvarsmakt, hen beslutar om krig och fred med riksdagens samtycke. Och mer. Presidenten är också en värdeledare.
Alla kandidater anser att Finland bör förbereda sig på att försvara andra Natoländer i större utsträckning än idag. Det är nämligen det vi har gått med på. Bör trupper från andra Natoländer baseras permanent i Finland? Frågan delar åsikter. Andersson (VF) är helt av annan åsikt, medan Halla-aho (Sannf), Urpilainen (SDP) och Essayah (KD) är delvis av annan åsikt. Resten ser detta som en bättre eller bra idé.
Frågan om kärnvapen är inte irrelevant. Vill presidentkandidaterna att kärnvapen tillåts på Finlands territorium? Andersson, Urpilainen och Haavisto (uppställd av en valmansförening) säger alla nej till detta, och hänvisar även till Finlands nuvarande lagstiftning, som inte tillåter detta. Andersson och Haavisto talar starkt för att Finland bör agera för nedrustning av kärnvapen i världen. Essayah vill inte placera kärnvapen på finländsk mark, men kan ändå tänka sig att öppna upp för lagstiftningsändringar ifall kärnvapen behöver transporteras genom Finland, inte placeras permanent.
Rehn (uppställd av en valmansförening) förhåller sig också kritiskt, och anser att Finland bör närma sig dessa frågor försiktigt, också öppen för att kolla på lagstiftningen. Harkimo (Rörelse nu) säger ja till transport genom Finland, inte permanent placering av kärnvapen. Halla-aho och Stubb (Saml) svarar jakande på denna fråga och motiverar sina svar med att kärnvapenavskräckning är en del av försvaret som Natomedlem. Halla-aho tror dock inte att det är sannolikt att kärnvapen placeras i Finland, och Stubb säger att det finns en skillnad mellan transporter genom Finland och permanent placering. Aaltola (uppställd av en valmansförening) säger att det beror på: i fredstid nej, i knipande situationer säger han ja till både placering och transport av kärnvapen.
Det egna försvaret? En kort jämförelse: Aaltola vill rusta upp och satsa 3 procent av BNP på försvaret, medan den nuvarande siffran ligger på cirka 2,3–2,4 procent, det vill säga över Natos krav på 2 procent av BNP. Andersson anser att Finland bör utvärdera enligt läge vad som ska satsas på försvaret, och håller inte med Aaltola.
Enligt mina observationer är Andersson, Urpilainen och Haavisto de som tar mänskliga rättigheter på allvar mest, i och utanför Nato. Andersson har konsekvent tagit upp situationen i Gaza och fördömt Israel för deras brutala attacker mot palestinier i Gaza, Andersson har också fördömt Hamas, märk väl. Urpilainen och Haavisto är lite försiktigare. Personligen är jag besviken på Essayahs agerande, hon verkar inte vilja medge att Israel har agerat fel och oproportionerligt. En kan säga sig stå upp för mänskliga rättigheter, men då det inte finns en konsekvent linje är det ingenting att vifta stolt med.
Nästa fråga: ska vi ha en framtid? Jag menar, ska Finlands president ta en ledande roll i internationell klimatpolitik? Ja, verkligen: Andersson, Harkimo, Urpilainen, Haavisto. Ja, typ: Rehn, Stubb, Aaltola. Nå, nej: Essayah. Nej, Finland är så litet: Halla-aho. Baserat på Yles valkompass.
Rösta med hjärtat, taktik lönar sig inte. Som Alfred Backa sa: det gick ju bra förra gången.
Här kan du läsa fler kolumner av Emma Andersson.