Reportage

Från miniturné i Åboland till tre kontinenter sex år senare – She’s Leaving Home växte sig större än bandet någonsin kunde föreställa sig

För ganska exakt sex år sedan skrev jag (PK 25.1.2018) om det då relativt nygrundade Beatles-konceptbandet She’s Leaving Home från Pargas som i december 2017 gjorde sin allra första spelning i samband med Wintergalan.

Då var det aktuellt med en miniturné i Åbo och Åboland – men under de senaste sex åren har konceptbandet blommat ut till något helt annat än man ursprungligen ens i sina vildaste fantasier hade hoppats på.

Det har blivit både en egen skiva (Marmalade Skies år 2022) och spelningar på tre kontinenter: Europa, Sydamerika och Nordamerika.

Festivaluppträdanden i urval

Att bandmedlemmarna samtidigt är aktiva på många andra håll ställer förstås sina begränsningar. Det är inte helt enkelt att pricka in spelningar i kalendern.

Solisten Myyri Ruokolahti studerar i Stockholm, trummisen och keyboardisten Oliver Tschernij och basisten Anton Elmvik har flera andra järn i elden med andra band (bland annat Uncle Ben’s Pumped up Frisco) och Riddo Ridberg (keyboard) har sina fingrar med i det mesta. De räknar till omkring tio olika band som de tillsammans är aktiva i just nu.

Större än man tänkt sig

Den ursprungliga tanken och idén handlade om att ”kanske” få chansen att spela på The International Beatleweek i Liverpool.

Hade ni någonsin tänkt er att SLH skulle bli så här stort?

– Nä, absolut inte, svarar Elmvik och Tschernij som med en mun.

– Jag kände ju till festivalen i Liverpool, men hade aldrig varit där innan vi spelade på festivalen första gången 2019, säger Ridberg.

Bandet var Riddos idé, men att det blev just den här konstellationen var på inget vis självskrivet.

Men en kvinnlig solist skulle det vara – det hade han klart för sig direkt från start. Ruokolahti var som klippt och skuren för rollen.

Elmvik och Tschernij hade arbetat tillsammans med Ridberg i olika teaterprojekt och det kändes naturligt att ta kontakt.

– Då Riddo skrev och frågade om jag var intresserad av ett sådant här konceptband och att vi kanske skulle spela några ’keikkor’ tror jag att jag svarade nånting i stilen med ’varför inte’, säger Elmvik.

Omkring 160 spelningar senare är det fortfarande precis lika kul att uppträda med bandet.

– Det har också varit en viktig grej ända från början att alla i bandet ska få ta rum på scenen och synas. Det är gruppen i sig som är det bärande temat, det är musiken som förenar – trots att vi alla är väldigt olika som personer, säger Ridberg.

Bandet har också gjort flera musikvideon – och har faktiskt en ny på gång just nu.

– Vilken låt det är säger jag inte, men det är en låt som just nu är väldigt aktuell.

Understöd gör det möjligt att spela utomlands

Spelningarna med SLH (och de övriga banden) är deltidsjobb, men på utlandsspelningar tjänar man inget. Utan stöd från sponsorer skulle det inte vara möjligt att göra spelningar på andra sidan Atlanten. Därför är man också väldigt tacksam för det stöd som gjorde det möjligt för bandet att åka till Florida här senast.

Bandet har fått ekonomiskt stöd för sina utlandsresor av Skärgårdens brunnsborrning, Timo Ketonen & A’Pelago och Svenska Kulturfonden. Dessutom har man ett marknadsföringssamarbete med Lokal-Tapiola i Pargas.

– Alla festivaler säger förstås att de själva är störst och bäst, men faktum är att Beatleweek i Liverpool är den temafestival med flest olika band – omkring 60 band och 500 konserter under en vecka – medan festivalen i Indiana var störst om man ser till scenernas storlek, konstaterar Ridberg.

En av ortens största musikexporter någonsin

Att det lilla , experimentella bandet vuxit sig till en av Pargas största musikfenomen råder det dessvärre ingen tvekan om. Det är inte så många andra band från orten som kan stoltsera med en liknande cv i dagens läge.

Mera kommer det förhoppningsvis att bli, det finns planer på en spelning i Europa under hösten.

– Det har ju handlat om slumpen och kontakter som knutits längs med vägen. Under Beatleweek 2019 var det ett gäng brassar som såg oss och tog kontakt för att höra sig för om vi kunde tänka oss att spela där. Tre månader senare var vi där.

Spelningen i S:t Petersburg kom också på kort varsel i januari 2020 och fjolårets spelning i Indiana följde efter en av spelningarna i Liverpool.

Att skilja sig ur mängden – seriöst, vem spelar Beatleslåtar utan gitarr och med en kvinnlig solist? – har visat sig vara en stor del av framgångsreceptet. Där det stereotypa Beatles-coverbandet består av fyra medelålders män som låter som förlagan, handlar She’s Leaving Home om något helt annat.

Snarast att nästan låta så litet som The Beatles, trots att man spelar bekanta (och mindre bekanta) låtar ur bandets enorma låtskatt.

"Läskig skiva att ta sig an"

I samband med Beatleweek i fjol hade arrangörerna gått in för att 13 olika band skulle spela igenom samtliga 13 album av Beatles i tur och ordning. Den i ordningen åttonde Beatles-plattan ”Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band” var ingen riktigt sugen på – och frågan gick till SLH.

– Vi var de enda som var tillräckligt galna för att svara ja på frågan, skrattar Ridberg.

Till saken hör förstås att också låten ”She’s Leaving Home” hittas på just den skivan.

– Det är en ganska läskig skiva att tolka, men samtidigt är vi så pass annorlunda som band att en litet annorlunda skiva också passar oss kanske bäst, säger Elmvik.

– Det finns förstås alltid de lyssnare som vill att man ska vara så trogen originalet som möjligt, men vi har ju ingen gitarr i bandet.

– Vi har alltid gått in för att göra vår egen grej och inte kopiera något som redan finns. Vi vill bjuda publiken på en ’åhå, vad är det som händer?’ -upplevelse. Det ska gå att känna igen, men samtidigt varierar vi tempo och kan sätta in helt nya ackord på sina ställen, säger Ridberg.

Sömnlös(a) i Florida

Bandet spelade nu senast på festivalen Beatles on the Beach i Delray Beach i Florida i slutet av januari. Det var snabba ryck som gällde i USA, eftersom den första spelningen var samma kväll som flyget landat i Miami.

Efter det skulle bandet ännu ta sig en dryg timme norrut till Delray Beach, som ligger drygt 80 kilometer norr om Miami.

– När vi väl fick vår hyrbil ordnad var det bara att ta sikte norrut. Vi hade inga egna instrument med oss, så det gällde att snabbt bli bekant med lånegrejerna. Vi hade till exempel fått ett foto på basen, men man såg inte just mer än att den var svart, skrattar Elmvik.

Att bandet var nervösa inför den första spelningen – och aningen trötta – kan inte ha lyst igenom särskilt mycket, eftersom recensionerna i lokalpressen var ytterst positiva.

Efter sju spelningar på sex dagar hade de regnbågsoverallklädda finländarna charmat sin publik stort.

– Vi rörde oss på stan i princip hela tiden i våra overaller och det var ju nog en konversationsstartare och bra marknadsföring. Det var både en och annan som trodde att vi hörde till nån cirkus, skrattar Elmvik.

Dessvärre hann bandet inte bekanta sig desto mer med så mycket annat än festivalscenerna den här gången, då programmet var så tajt.

Gick ni alltså i samma overaller hela veckan?

– Nja. Vi har två uppsättningar, men hade nog bara den ena med oss, svarar Ridberg litet halvkryptiskt.

Annat var det i Brasilien, där man hann se mycket mera och faktiskt ha fritid mellan spelningarna.

– Där hade vi en egen värdinna som hela tiden såg till att vi kom till rätt ställe vid rätt tidpunkt och fixade all logistik, säger Ridberg.

Träffade bekanta i Miami

– Men nu i Delray Beach hann vi faktiskt träffa en gammal bekant i Charles Dye , som var i Pargas som utbyteselev år 1981. Han var under sitt utbytesår med och byggde upp scenen till första Råttis Rock, men har senare gjort karriär som musikproducent. Han var också med i revyn i Brankis samma år och kom fortfarande ihåg sin enda svenskspråkiga replik, skrattar Ridberg.

Han jobbar i dag som lärare vid en musikutbildning i Miami.

Dye har efter sin tid i Finland vunnit en Latin Grammy som producent för artisten Thalías skiva ”Arrasando” och figurerat som producent för världsartister som Ricky Martin, Jon Bon Jovi, Julio Iglesias, Sammy Hagar och Jon Secada. Som kuriosa kan nämnas att Dye faktiskt också skrivit texten till Bogart & Co:s låt ”All the Best Girls” år 1985.

– Han menade att hans intresse för musikbranschen vaknade på allvar just under tiden i Pargas, berättar Ridberg.

I Delray Beach hann bandet också se Max Weinberg, som är mest känd som Bruce Springsteens trummis i E Street Band och från Conan O’Briens talkshower och trummisen Gregg Bissonnette som numera är trummis bland annat i ex-Beatlestrummisen Ringo Starrs band.

För sex år sedan frågade jag bandmedlemmarna vilka deras favoritlåtar med The Beatles var, så nu är det dags för uppföljarfrågan.

Vilka är era favoritlåtar av de ni själva uppträder med?

"Fixing a Hole" från Sgt. Peppers-skivan, den är funky och bra!

"Lady Madonna", jag gillar rytmen där och den känns naturlig att spela. Fast "Come Together" är ju en klassiker … Men det får bli ”Get Back”, den är nog min favorit av de versioner vi gör.

"A Day in the Life", det är nog den bästa låten på vår skiva också.

Eftersom Myyri Ruokolahti inte var med då intervjun gjordes (på grund av studierna i Stockholm), tog resten av bandet sig friheten att tala för hennes del och svara ”For No One”.

Uppdaterad klockan 14.42 med att Max Weinberg är trummis, inte gitarrist.