Från Kalmarunionen (1397–1523) till Åbounionen 2029
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Dick Harrisons historiebok om Kalmarunionen är spännande och relevant läsning även i dagens geopolitiska läge.
Med inspiration av boken och dokumentären ”Historien om Sverige” skrev jag denna kolumn baserad på fakta, med en avslutning som läsaren kan ta med en nypa salt.
“Den 17 juni år 1397 ser drottning Margareta sin adoptivson krönas och inta tronen som Erik av Pommern, kung av Sverige, Norge och Danmark. Därmed fullbordades det som är hennes livsverk, Kalmarunionen.” (Dick Harrison, ”Kalmarunionen – en nordisk stormakt”).
Kalmarunionen var en skandinavisk union mellan kungarikena Danmark, Norge och Sverige. Den bildades år 1397 och varade till juni 1523.
Kalmarunionen innefattade områden som Finland, Island, Färöarna, Grönland, Shetlandsöarna och Orkneyöarna (norr om Skottland).
Detta gjorde Kalmarunionen till det största politiska samlade området i Nordens historia och kan närmaste ses som en personalunion.
Det var drottning Margareta av Danmark som lyckades med konststycket av att skapa en stark union av de på 1300-talet så stridslystna grannländerna.
Hon var en skicklig förhandlare och dotter till Valdemar Atterdag, kung av Danmark. Hennes avlidne make Håkan Magnusson var kung av Norge och svärfar Magnus Eriksson var kung över Sverige och tidigare Norge.
Kalmarunionen föregicks av ett århundrade av krig, då Danmark erövrade bl.a. Skåne, Öland och Gotland, samt digerdöden som utplånade nästan hälften av Sveriges befolkning.
När tidigare utrikespolitiska hot, det vill säga handelsunionen Hansa, Tyska orden och nordtyska furstar bortföll på 1500-talet försvagades också unionstanken.
I Danmark hotades kung Kristian av ett adelsuppror där adeln samlats kring hans farbror.
Denne valdes i mars 1523 till ny dansk kung medan Kristian flydde utomlands.
I samband med kungavalet föreslogs ett nytt unionsmöte för att förnya unionen. Detta blev inte fallet utan i Sverige valdes Gustav Vasa till kung den 6 juni 1523.
Detta blev slutet på Kalmarunionen, eftersom de nordtyska furstarna saknade militära resurser och inte heller ryssarna uppfattades av Sverige som något särskilt hot.
Århundraden gick och i början av 1990-talet gjordes ett nytt försök att föra samman de nordiska länderna i det som kallades Nordek (Organisationen för nordiskt ekonomiskt samarbete), som var långt färdigförhandlat och hade skapat en stark nordisk ekonomisk union.
Nordek föll för att Finlands utrikespolitiska ledning inte såg det möjligt, kanske främst på grund av vår östra granne.
Sedan till nutid, där vi lever i en osäker värld med en enväldig president i USA som förhandlar med den lika enväldige presidenten i Ryssland om Ukrainas öde över huvudena på ledarna i de europeiska länderna och EU.
Högerextremismen vinner mark i flera europeiska länder, senast i Tyskland, där högerpartiet AFD utgör ett hot mot demokratin. Samma utveckling kan skönjas i flera andra länder.
Måhända Kalmarunion återupprättas i och med den ökande geopolitiska spänningen, som i slutändan kan leda till att EU upphör att existera i sin nuvarande from.
Denna gång bildas den Nordiska unionen med Finland i en nyckelroll, precis som i den process som föregick Natomedlemskapet och som bekant banade vägen även för Sverige.
I dagens läge vore det logiskt för de nordiska och baltiska länderna, samt eventuellt Skottland och England att ansluta sig till den nya så kallade Åbounionen – en union av självständiga stater med egen regering för inrikespolitik, men med ett gemensamt styre som ansvarar för försvars- och utrikespolitiken.
Styret kunde kallas Nordiska rådet, med tydliga maktbefogenheter.
Vem blir då den nya tidens drottning Margareta?
Kronprinsessan Victoria förefaller som ett exemplariskt val som galjonsfigur för unionen, emedan vår internationellt meriterade president Alexander Stubb kan tänkas få rollen som ordförande för det Nordiska rådet.
Min vision är att denna nya union bildas inom de närmaste fem åren.
Det nya Nordiska rådets stadgar skrivs på toppmötet i Åbo 2029, då staden fyller 800 år.
Här kan du läsa fler kolumner av Timo Ketonen.