Framtiden och Finlandsbilden hänger på ekonomin
En svag ekonomi, ett lånebaserat samhällsbygge, ett pågående krig i Europa och en vilsen regering är de kort vi som nation har att spela med just nu.
Så tyvärr, det ser inte värst lovande ut.
Sedan 2015 har räntorna i Finland och övriga euroländer varit exceptionellt låga, främst tack vare en låg inflationsnivå som till och med underskridit Europeiska centralbanken ECB:s mål på två procent.
Men det som går upp kommer ner, och det som ligger lågt kommer att gå upp. ECB har under de senaste 12 månaderna dramatiskt höjt sina styrräntor för att bekämpa den galopperande inflationen inom euroområdet.
När marginalräntan gått från noll till 4,25 procent, refinansieringsräntan till 4 procent och räntan på bankinsättningar i ECB är 3,50 procent är skrällen påtaglig både för privatekonomin och för landets ekonomi.
De flesta av oss har visserligen förstått, men kanske glömt bort, att låga räntor inte är ett statiskt läge. När räntorna stiger blir lånen och statsskulden dyrare.
Inflationen innebär att vi har råd att köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar som förut.
Det i sin tur gör att den privata konsumtionen avtar, investeringarna lider och den ekonomiska försiktigheten tilltar.
Stigande bolåneräntor, höga energipriser och dyrare mat innebär också en ökad risk för ekonomisk utslagning av fler befolkningsgrupper.
Vi ser redan nu en ny form av fattigdom i Finland: vanliga arbetstagare och vanliga familjer vars inkomster inte räcker till för att få vardagen att gå ihop.
Normalt har den finländska politiken tagit till upplåning för att stöda och rädda individer och företag i motsvarande lägen.
Men hur det här ska kunna lösas mot bakgrunden av ett regeringsprogram som vill stävja den statliga upplåningen är svårt att förstå.
Lägg till det reparationsbehov som lurar för bostäder byggda på 1960- och -70-talen så inser vi vilket tryck det finns på att höja löner, sänka kostnader och höja självförsörjningsgraden och den egna energiproduktionen.
Turun Sanomat sammanfattar i sin ledare (28.7) att bostadsmarknaden har en tendens att återhämta sig även från de största turbulenser. Sant. Men frågan är hur och när och hur omfattande skadorna blir.
Den nordiska välfärden bygger på tanken om samhällelig stabilitet, men nu finns en risk för urladdningar i form av strejker och annan oro på arbetsmarknaden, fler konkurser och människoöden i likhet med 1990-talets ekonomiska kris – trots att EBC kunnat bromsa inflationen.
Att kriget i Ukraina ännu pågår, och att vi har en regering som inte verkar speciellt funktionsduglig, skapar inte några större förhoppningar.
Natomedlemskapet må ha gett oss en tryggare säkerhetspolitisk position, men nu måste ekonomiska åtgärder prioriteras och dem måste vi som nation i första hand kunna stå för själva.
När vi oroar oss för Finlandsbilden utomlands har vi all anledning att våndas över nationens status inom euroområdet. Vi behöver en handlingskraftig regering som kan fokusera fullt ut på landets ekonomi.
ÅU:s ledare håller sommarpaus. Undersommaren publicerar vi i stället opinionstexter av Susanna Landor. Hon har jobbat som journalist och chefredaktör under många år. Hon är bosatt i Nagu.