Framtiden byggs med tillsammanskraft
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I år har de 45 församlingana i Borgå stift firat att det gått hundra år sedan stiftet grundades. Den röda tråden för festligheterna runt om i Svenskfinland har varit “tillsammanskraft”, och förra veckoslutet kulminerade firandet i stiftsdagarna i Borgå.
Dagar som med sina samtal, föredrag och framföranden på många sätt var fulla av denna tillsammanskraft.
När man firar att en viss milstolpe är nådd brukar man ofta, förutom att blicka bakåt och minnas det som varit, också blicka framåt.
Reflektioner över vad framtiden kommer att föra med sig, vilka utmaningar vi står inför och vad vi kan ta med oss från tidigare erfarenheter in i det okända fick också plats i stiftsdagarnas program.
Att man valt att lägga fokus på just ordet tillsammanskraft när världen på många sätt står i brand är en viktig markering när vi diskuterar stiftets och kyrkans, samhällets och världens framtid.
Det konstanta nyhetsflödet gör att vi blir omringade av information som får framtidsutsikterna att bli ganska negativa.
Särskilt som ung påminns man också via skolvärlden ständigt om de hot som vi står inför – och väldigt lite talas det om vad man kan göra.
Viktiga frågor får mycket viktig uppmärksamhet, men uppmuntrande ord och gärningar saknas. Därför är insikten om tillsammanskraftens vikt avgörande.
Det är tillsammans som vi bygger framtiden. Den är inte en färdigt skriven dystopi eller utopi, utan ett oskrivet blad vi tillsammans påverkar och formar.
Den är också gemensam för oss alla, något som vi i en värld med ett hårt debattklimat, tilltagande egoism och hat ständigt borde påminna oss själva om.
Och det är just i det här som kyrkans och stiftets framtid ligger. I att ge världen och samhället ett perspektiv och budskap som når bortom det världsliga och ytliga, och påminna om det oersättliga värdet skapelsen och varje människa har.
Jag har själv fastnat för en formulering jag snappat upp från en predikan jag hört, som ungefär löd så här: “Kyrkan ska säga det som behöver sägas när ingen annan gör det”. Alltså sätta ned foten för det goda.
För detta uppdrag och denna framtid behöver kyrkan sina medlemmar, som med tillsammanskraft låter hoppet lysa för dem som tappat modet.
För dem som drabbas av klimatkrisen eller konflikter. För dem välfärdsstatens skyddsnät inte når. För dem som kämpar i vardagens ekorrhjul.