Frågan Soini ska ställa

Finland har en utrikesminister som inte tror på den politik han ska föra. Hur är det möjligt?

Det är möjligt eftersom vi har en regering som hålls samman, inte av kompromisser som binder alla parter utan av ett ojämnt fördelat nödtvång.

Samlingspartiet och Centern har, bakslagen och den rådande osäkerheten till trots, kommit längre i reformarbetet med social- och hälsovården och landskapen än någon annan regering.

Grundlagsutskottet utlåtande blir avgörande. Men det räcker inte med att utskottets bedömning av social- och hälsovårdsreformen är acceptabel för Samlingspartiet och Centern. Regeringen måste hålla ihop.

För Blå framtid, grupperingen som bröt sig loss från Sannfinländarna för ett år sedan, är situationen en annan.

Vad har Blå framtid i vågskålen som regeringsparti? Efter att experimentet med den slopade skolsvenskan slutade som ett fiasko – Rovaniemi och Nyslott drog sig ur förra veckan – blir svaret: inte mycket.

Som parti har Blå framtid allt att kämpa för, men partiets överlevnadschanser förbättras inte tack vare något som den här regeringen gör. (De kan dock försämras).

I de ovannämnda reformerna finns Blå framtid med för att fylla stolarna så att mötet blir beslutfört – något pinsamt för partiets social- och hälsovårdsminister Pirkko Mattila.

Arbetsministern Jari Lindström gör det som förväntas av honom, trots att den så kallade aktiveringsmodellen ligger långt från moderpartiet Sannfinländarnas vallöften till landets arbetslösa.

Försvarsminister Jussi Niinistö kommer ibland med chauvinistiska grodor, och uttalanden som är rotade i en osund patriotism eller som överskrider hans befogenheter, men får hållas så länge han sköter en rätt odramatisk förnyelse av militären.

Kulturminister Sampo Terhos främsta uppgift är att vara det tredje huvudet bredvid Juha Sipilä och Petteri Orpo.

Det nämnda debaclet med språkexperimentet var Terhos skötebarn och en eftergift av Sipilä och Orpo. De lär inte förlora nattsömnen för att det misslyckades, men väljare gör klokt i att komma ihåg att Samlingspartiet och Centern tillät det.

Och så har vi Timo Soini, utrikesministern som inte delar Finlands utrikespolitiska linje men som tillåts flyga första klass runt världen så att de övriga regeringspartierna ostört ska kunna koncentrera sig på århundradets reformer.

Vad menar vi med detta? När Irland förra veckoslutet genom en folkomröstning tillät abort ondgjorde sig Soini över irländarnas val. Soini skrev på sin blogg, fritt översatt, att något är på tok med världen om man måste försvara att man försvarar livet. Det här alltså om en demokratiskt genomförd folkomröstning.

I veckan har Soini dessutom deltagit i en antiabortdemonstration i Ottawa, Kanada, där han var på arbetsresa.

Soini förklarar sina skriverier och sitt agerande med att hans övertygelse som katolik inte kan komma som en överraskning för någon och att han deltog som privatperson i demonstrationen, som inte var en del av det officiella programmet.

Oproblematiskt är det här trots allt inte. Anne-Mari Virolainen (Saml), utrikeshandels- och utvecklingsminister i samma ministerium som Soini, tog avstånd från Soinis skriverier och underströk att de inte representerar Finlands linje.

Ministeriets eget Twitterkonto delade samma dag den officiella linjen: flickor och kvinnor har rätt till sina egna kroppar.

Det ska sägas att för den som motsätter sig abort finns det andra sätt att påverka än genom demonstrationer. En politiker kan till exempel jobba för gratis preventivmedel och för bättre sexualundervisning.

Kvinnors självbestämmanderätt är utgångspunkten men abortfrågan är inte enkel. Antiabortrörelsen är däremot enkel. Den är mer lättjefull än principiell.

Men har inte Soini rätt i att hans katolska tro aldrig varit en hemlighet och att han, i egenskap av privatperson, kan uttrycka den tron, till exempel genom att demonstrera mot abort?

Soini drar den felaktiga slutsatsen att det handlar om honom och att han ensam kan avgöra när det handlar om honom.

Det handlar inte om Soini. Det handlar om Finland, om finländsk utrikespolitik och om de värderingar som är en del av den. Soini ska företräda dem, inte sin egen personliga övertygelse.

Det betyder inte att han inte har rätt till sin övertygelse. Soini har lika stor rätt till sin tro som vilken som helst lutheran, muslim, Jehovas vittne eller laestadian.

Men om hans övertygelse börjar samsas i samma offentliga rum som hans officiella uppdrag, då måste Soini fråga sig om det officiella uppdraget verkligen är för honom.

Flyger man med skattemedel till Ottawa och där deltar i en demonstration mot abort, ja då måste också andras åsikter vägas in i svaret på den frågan.

Soini kommer förstås inte att ställa sig själv den frågan, men statsminister Juha Sipilä borde.

Vilka är chanserna att Sipilä gör det, seriöst, dagarna innan reformernas öden klarnar? Rätt dåliga måste man tillstå.

Så är det när den ena regeringsparten har små insatser i spelet och nöjer sig med att spela så länge det varar.