Frågan är inte om kyrkan behöver förändras, utan om den har kapacitet att förändras så mycket som nu krävs

Jag fick nyss delta i min gudsons konfirmation.

Mässan hölls i Johanneskyrkan, och vänner och familj var inbjudna för att fira med honom. Det var en fin dag.

I kyrkan fanns en helgjuten stämning från början till slut. Musiken, bönen, predikan, liturgens tydlighet och tillvändhet…

Allt var genomfört på bästa sätt. Stämningen förhöjdes av att det var många unga som konfirmerades och kyrkan var väl fylld.

Allt var bekant från tiden när jag själv konfirmerades, men grundläggande saker var också helt annorlunda.

Förväntningarna om att man skall konfirmeras är inte lika starka längre. I det flesta fall är det i sin ordning att låta bli eller välja något annat.

Det finns en växande acceptans och öppenhet för alternativ, också vad gäller andar kyrkliga traditioner. Det finns en god sida med den öppenheten.

De som väljer något har också själva gjort ett val; andra har inte gjort valet för dem.

Och ibland är det lika viktigt att man överhuvudtaget gör ett val som att man väljer på ett visst sätt.

Att kunna göra egna livsval är en mänsklig grundkompetens som alla måste få utveckla och som alla måste ges utrymme för samt möjligheter och resurser till.

När min gudson gick fram till altaret tänkte jag att jag hade varit lika stolt över honom om han stannat kvar i bänken, valt annorlunda.

Frågeställningen visar att det här är ett brytningsskede. Hur många står kvar i kyrkan om några decennier? Vilka är förutsättningarna för att kyrkan lever vidare? Vilka bitar har livskraft?

Kyrklig statistik talar ett tydligt språk och attityderna omkring oss antyder att den bara är toppen av ett isberg. De lutherska folkkyrkorna står inför stora förändringar.

Den helgjutna stämningen som jag upplevde i kyrkan kommer att vara stum i framtiden. Musiken, predikan, bönen, liturgens tillvändhet måste ta sig helt andra former och uttryck.

Frågan är inte om kyrkan behöver förändras, utan om den har kapacitet att förändras så mycket som nu krävs.

En annan fråga är om dagens unga vuxna ens har motivation och intresse att invänta att förändring.

Det är inte en oro jag uttrycker. Jag är mest nyfiken på kyrkan ser ut i framtiden, och vilka värderingar och livsrutiner som för övrigt bygger upp våra liv och delade värld.

Min tidigare professor i teologi betonade att vi måste vara öppna för det som ses som kätteri och heresi. Det banade väg för Luther i tiden när han bröt upp från delar av sin historia.

Samma väg måste också andra gå idag. Det framstår som oundvikligt.