"Fråga mig varför jag älskar att bo i Malmö och förbered dig på minst 15 minuters monolog"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tisdag morgon kvart över åtta bestiger jag som vanligt min ljusblåa cykel.
Med Kjell Höglunds gamla dänga ”Man vänjer sig” i hörlurarna korsar jag Bergsgatan och trampar vidare längs med Södra Skolgatan mot min arbetsplats nere i Västra hamnen.
När jag kommit in på kontoret kommer en kollega fram och säger att det precis har inträffat ytterligare en skjutning i Malmö.
På Södra Skolgatan.
Omkring tio minuter efter att jag cyklat förbi har en 50-årig kriminell man skjutits ihjäl med ett skott i pannan.
Helt utanför en förskola.
Redan när jag hösten 2013 flyttade till Malmö fanns det släktingar och vänner som undrade hur jag kunde tänka mig att flytta till en sådan
”farlig stad”.
Det var innan de kriminellas interna uppgörelser på allvar började expandera från de yttre stadsdelarna till de centrala kvarteren.
Det som framför allt skiljer våldet i Malmö från andra svenska storstäder är att skjutningarna kan äga rum lite var som helst.
I somras sköts tre män ihjäl utanför internetcaféet som jag passerar på min löprunda.
Året innan sköts en annan till döds utanför thairestaurangen på hörnet där jag så sent som i söndags hämtade pad thai.
När jag hör någon prata nedlåtande om Malmö är jag beredd att gå långa vägar för att bevisa motsatsen.
Fråga mig varför jag älskar att bo i staden och förbered dig på minst 15 minuters monolog.
Om sena sommarkvällar i Folkets Park, falafeloset på Ystadgatan, utsikten mot Köpenhamn från Kallbadhusets bastulav och friheten i att gå i pyjamas över Möllevångstorget klockan två på eftermiddagen utan att någon höjer ögonbrynen.
Min syster brukar med allt rätt fråga om jag i hemlighet arbetar som ambassadör för kommunens turismsektion.
Egentligen känns det banalt att jag sitter här och skriver om våldet i Malmö.
Även om det sker i mina kvarter hör det fortfarande till en värld som jag inte vet någonting om.
När jag går förbi minnesmärken med tända ljus och fotografier framstår dessa som reliker som trängt igenom från ett parallellt universum.
När skottet avlossas och kroppen faller till marken kolliderar världarna för några sekunder, innan de snabbt glider isär igen.
Mellan dåden är det beklämmande lätt att förtränga alla familjer vars liv slås i spillror av gängvåldet och istället fokusera på sina egna medelklassiga vardagsbekymmer.
Man vänjer sig, som Kjell Höglund skulle säga.
I metaforen med parallella universum hittar vi också roten till varför våldet eskalerar.
Politikernas problembeskrivning landar allt oftare i att hårdare tag och fler poliser är den bästa lösningen.
Dessa kortsiktiga åtgärder handlar inte om att låta Malmös parallella världar växa ihop.
De handlar inte primärt om att bekämpa ojämlikhet, minska barnfattigdom eller omformulera maskulinitetsnormer.
De handlar inte om att skapa alternativ till det kriminella livet för ekonomiskt utsatta människor.
Eller tja, alternativen som ges är i hårda drag: ”acceptera ditt utförandeskap eller så burar vi in dig”.
Det jag skriver ska självklart inte tolkas som ett försvarstal för de våldshandlingar som begås på mina gator.
Men det är en påminnelse om att diskussionen kring hur skjutningarna ska upphöra inte bör landa i en infantil analys om att det skulle röra sig om ”onda människor som utför onda handlingar”.
Det finns alltid en socioekonomisk faktor att ta i beaktande. Och den kan vi faktiskt påverka genom politiska beslut.
Axel Vikström
Skribenten är frilansjournalist bosatt i Malmö