Foten inne men skon klämmer – jobbet som riskinvestering

Jag blir till min absoluta häpnad kallad på arbetsintervju till ett jobb jag aldrig tänkt jag har en chans att få.

Jag saknar tillräckligt med erfarenhet som skulle ta mig över kompetenströskeln just för detta uppdrag, och jag vet det.

Men det är den mest avslappnade intervjun jag någonsin upplevt. Jag känner mig som hemma.

Snabbt är vi inne på varför jag är där. Posten jag sökte är egentligen redan fylld, precis som jag antog fanns det en bättre kandidat. Jag blir lättad över att inte plötsligt behöva kliva in i alltför stora stövlar, men också konfunderad. Så vad gör jag där egentligen?

Du är intressant!

Vi pratar om att det ännu inte finns en given post men att företaget gärna utvecklar en åt just mig. Tills dess kan jag hänga på kontoret. Helt gratis. Göra mina frilansjobb, men få ett arbetsrum och en gemenskap. Lunchsällskap och gratis kaffe.

(Mitt arbetsrum hemma och min hemlagade lunch är skonsammare för min skruttiga ekonomi och bättre för min koncentration, men jag säger inte detta högt. För jag vill inte verka otacksam.) Jag får dessutom behålla mitt existerande deltidsjobb.

Vi måste också se till att vi “passar ihop”. Jag och det nya företaget. Eller mänskorna då.

Det är så litet att om vi inte trivs med varandra blir det verkligen svårt.

Med dåliga personerfarenheter i pytteorganisationer förstår jag detta mer än väl. Och tänk om jag inte trivs?

Men för stunden känns det som jag vill få foten in, mer än något annat. Tänk om det här är den där “enda” chansen, att det här är porten till en hel bransch? Men jag våndas diskussionen om försämrat uppsägningsskydd som pågår precis samtidigt jag går med på dessa extremt lösa villkor.

Jag hänger på kontoret. Jag gör mina egna frilansuppdrag, men är med på några små grejer på det “nya jobbet”.

Min blivande chef skojar att han inte kommer att anställa mig om jag suger. Jag undrar tyst för mig själv om inte prövotiden är till för detta. Det är som att vara med om en förlängd arbetsintervju.

Evighetslång, som pågår i veckor.

Jag grubblar på nätterna, men vet att detta är ett “sjukt bra tillfälle”. Att det nog kan leda till mera. Min blivande chef läser mina tankar och medger att ingen vill jobba gratis.

Vi ska nog lägga upp en struktur och ett kontrakt. Och se om du är bra på det här.

Se om jag kan BLI bra på det här, vågar jag rätta och får ett ödmjukt medhåll:

Absolut! Bra formulering! Det var så jag menade.

Chefen vill nu att jag gör mitt andra deltidsjobb på distans så jag kan vara tillgänglig konstant och talar om att ge en bättre lön också.

Jag undrar om vi kan organisera oss lite. Chefen är överarbetad, en kollega är sjuk. Det går inte ännu. Men jag får fortsättningsvis välja själv hur mycket jag hänger hos dem.

Det är som en riskinvestering att jobba för ett mikroföretag.

Lika mycket som det är en riskinvestering att anställa någon då denna någon utgör en tredje- eller fjärdedel av hela kollegiet.

Din egen insats som anställd spelar en avgörande roll i hur bra jobbet i sig och arbetsgivaren är.

Kan du göra jobbet bra så att alla gynnas av det är du med och skapar en bra arbetsplats. På större företag kan man lättare skyffla över ansvaret på någon annan och ändå lyfta månadslön.

Jag fortsätter hålla ut, åtminstone en stund till, för jag vet att på egen hand kommer jag inte heller att komma långt.

Den vinner mest som vågar. Eller hur det nu var.

Fanny Malmberg

Skribenten jobbar med kommunikation och dokumentärer