Förstår vi verkligen vad som händer i Ukraina?

Det är ingen hemlighet att alla ser på världen genom sin egen lins. Sin egen unika lins. Genom ljusstrålar irriterar en elektromagnetisk puls en viss del av hjärnan och utlöser komplexa processer i det undermedvetna, vilket resulterar i vars och ens verklighetsuppfattning. Alla dessa rent fysiologiska processer, när de betraktas genom mentalitetens prisma, bildar vår förståelse eller missförstånd av verkligheten.

Vi kan definiera begreppet mentalitet som något som har utvecklats under påverkan av historia, geografi och erfarenheter från den grupp människor som dominerat vår omgivning. Mentaliteten styr vårt undermedvetna. Den medvetna delen uttrycks både i det personliga beteendet och den nationella kulturen.

Det är ett välkänt faktum att starka sociala och psykologiska omvälvningar påverkar mentaliteten och formar olika moraliska principer. Så skedde under Holodomor, den konstgjorda hungersnöden som organiserades av den sovjetiska regeringen i Ukraina och som dödade upp till fem miljoner bönder 1932–33. Familjer där barn "försvann" överlevde. Alla förstod att kannibalism ägde rum. Somliga viskade fördömanden, men den allmänna moralen förändrades. Den förföll.

Den statliga terrorn som påbörjats under 1920-talet fick under trettiotalet en tidigare icke-skådad grymhet och delade upp samhället i torterare och torterade. Det enda sättet att överleva var att hålla tyst. Eller att ange sina släktingar, kollegor och grannar.

Genom att driva en person närmare djurtillståndet är det lätt att kontrollera dem. En djurisk person kan inte försvara sina intressen, ja, kan inte ens bilda egna åsikter.

Om vi flyttar förstoringsglaset en aning ser vi att dessa fruktansvärda historiska händelser äger rum mot bakgrund av två världskrig och epidemier som svepte över Europa under förra århundradet. Och Ukraina befann sig tyvärr, på grund av sitt geografiska läge, i händelsernas centrum.

För bara ett par år sedan var Ukraina ett okänt begrepp för större delen av världen. Det är väl en del av Ryssland? Efter ett par månaders blodigt krig lärde sig människor namnen på större städer, och efter ytterligare sex månader blev även mindre städer och byar kända över hela världen.

Men mentalt kan den genomsnittlige västerlänningen fortsättningsvis inte förstå skillnaden mellan ukrainare och ryssar. Det kan väl inte vara så stor skillnad? Efter tre århundraden av rysk propaganda uppfattas Ukraina och ukrainarna runt om i världen som en sorts ryssar utan egen kultur och eget språk. Ur rysk synvinkel är ukrainarna ett "broderfolk" som, likt ett "uselt får", kämpade mot flocken i det stora Ryssland och bör återföras till broderfolkens varma famn. Kanske två år av krig har övertygat åtminstone Finland om motsatsen? Att vi ukrainare är redo att kämpa hårdare mot förryskningen än Finland någonsin behövt göra?

Utan tvekan har Finland fått erfarenhet av att bli attackerat av sin stora granne i öster, och fått betala ett högt pris för det – människoliv. Men jag ser alltjämt en undergivenhet gentemot den "stora ryska kulturen" och det "stora ryska folket". Den kultur och det folk som genom dagens regim fortsätter att bygga på den mentalitet med vilken envåldshärskaren Peter den store byggde sitt "fönster mot Europa". Imperiet är oförändrat, det imperium som byggde S:t Petersburg på benen av slavarna som gav sitt liv för tsarens nöjes skull.

Om du kallas ett broderligt folk, betyder det enligt den ryska mentaliteten bara en sak – ditt liv tillhör din "storebror". "Om han slår dig, älskar han dig" är ett favoritordspråk på den ryska landsbygden. Finland, som överlevde imperiets ockupation, var det "Europa" som moskoviterna var så ivriga att komma till. Att ryssarna ser Finland som en del av Europa räddade tusentals av era förfäders liv, men det räddar inte mitt folk.