Företagarens vardag och överlevnadstips

"Ett företag är som en växt. Om man trampar på den växer en likadan inte upp ens om jordmånen är bra. Och när man väl fått en ny att skjuta upp kan det ta årtionden för den att växa."

"Många av dem som har fyllda orderböcker har också tappat förtroendet. Vem vågar då skapa arbetsplatser?"

Så har de företagare jag känner kommenterat effekten som besluten under pandemin haft på näringslivet.

När jag i slutet av förra året ombads att skriva september månads kolumn i ämnet "Företagarens vardag och survival tips" i serien Synvinkeln, kopplade jag tanken om överlevnad till sätt som gör det lättare att kombinera arbete med vardagen som barnfamilj.

Om någon hade tittat i kristallkulan och berättat vilken situation evenemangs-, turism- och restaurangbranschen skulle befinna sig i tio månader senare hade jag troligen skrattat – misstroget, så klart.

Den senaste tiden har fokus i media legat på storföretagens uppsägningar. Ur småföretagarens synvinkel är det vanligt att den politiska diskussionen om företagande spårar ur och handlar mer om förutsättningarna för verksamhet i börsbolagen.

Det är synd, för beröringspunkterna med den egna vardagen är obefintliga.

Det talas lite och nedlåtande om utmaningarna för små och medelstora företag, trots att Finland är småföretagarnas land: 93 procent av cirka 280 000 företag har färre än tio anställda.

Små och medelstora företag står för över 40 procent av landets BNP.

Det kan vara svårt att tala om företagande eftersom företagarna är en så spridd grupp. De består av både de mest framgångsrika och de med lägst intäkter.

Corona har också tuktat olika branscher på olika sätt. De mest lyckosamma har klarat sig rätt bra, medan andra har sett sina orderböcker tömmas helt.

Trots det har förtroendet fallit överallt, och det är något att vara orolig för.

Oavsett bransch kräver företagande envishet och uthållighet. Paradoxalt nog är det just i de tuffaste förhållandena som företagaren måste hitta styrka i sig själv för att skydda sitt livsverk och samtidigt se till sitt eget välmående.

Man ska vara nyskapande och utveckla nytt, men samtidigt se till att man orkar. För att bevara uthålligheten måste man tro på framtiden.

Företagarnas framtidstro gynnar alla: utan den uppstår det inga arbetsplatser i små och medelstora företag, oavsett hur många konstgjorda arbetstillfällen regeringen än fabricerar.

Framtidstron påverkas också av hur man förhåller sig till företagare och hur man talar om företagande – om man lyssnar på företagarna och låter dem vara med och besluta om sådant som påverkar förutsättningarna för verksamhet.

"Politikerna har en förmåga att lägga fram krav och få dem att låta som löften", suckade en bekant. "Det är lätt att kana ner för backen på någon annans bak."

Och survival tips då? Ärligt talat tycker jag att det vore arrogant att ge andra råd i ett eldfängt läge: var och en är expert på sin situation. Tipsen jag fått från andra är också halvdana och försiktiga:

"Företagande måste ses inte som ett maraton, utan som en mycket längre utfärd."

"Stäng ner dina sociala medier och skydda dig mot jämförelser och medvetna missförstånd. Twitter är en dynghög, Instagram är fullt av glättigt, förskönat liv."

"Man måste göra plats för kreativitet. Tvång är en skiftande musa. Friska idéer flödar ut ett tömt sinne; man måste avsätta tid så att man kan upptäcka tillfällena."

De vises sten är försvunnen för alla. Motivationen att hitta den är störst när det egna livsverket hotas. Jag hoppas att de som verkligen gör sitt yttersta får stöd och arbetsro till det.

Daniela Knif-Kiviniemi

företagare inom översättningsbranschen

Senator i Åbo juniorhandelskammare