Förening värnar om byggtraditioner – sköter huspärla från 1700-talet på Puolalabacken

När Henrik Mattsson 1775 reste sitt hus på det som i dag är Puolalabacken var allt annorlunda. Det här var S:t Marie socken. Åbo, med under tiotusen invånare, sträckte sig inte upp hit.

– De som går i parken tänker knappast på att det här huset var väldigt gammalt redan då jugendhusen restes.

Det säger Katariina Entonen, verksamhetsledare för Byggnadstraditionens Vänner.

Föreningen verkade tidigare i gårdsbyggnaden, men flyttade in i huvudbyggnaden för sju år sedan. Det blev möjligt då Åbo stads miljösektor inte längre behövde huset. För föreningen var köpet en stor satsning.

– De kunde säkert ha hittat en köpare som betalat mer för en gård på den här platsen.

Efter köpet kändes det som om föreningen aldrig skulle ha råd att göra något med huset, säger Entonen. Fotografier avslöjar ändå hur mycket som har gjorts.

Huvudsalen var förr ett tristvitt pausrum för miljösektorn. Nu är den en mysig lokal, som också kan hyras för exempelvis en familjefest.

– Vi har inte strävat efter att skapa en tidstypiskt enhetlig miljö, säger Entonen, som själv är etnolog och alltid har varit intresserad av gamla hus.

För det första skulle en grundläggande renovering bli arbetsam och dyrt, för det andra vill föreningen att husets brokiga historia syns. I exempelvis det som nu är föreningens lilla butik täcks väggarna av Enso-väggpapp, typiskt för 1940–1960-talen.

– Det är alla autentiska ytor och material som gör ett hus.

Gamla dörrar har öppnats, tapetlager tagits fram, rum inretts med gamla möbler, traditionella växter, fotografier och fynd som gjorts i huset.

Autenticitet är också att skura salens omålade trägolv med såpa och kallt vatten – det är så det behåller sitt rätt lyster.

Huvudbyggnaden målades för fyra år sedan. En viss modernisering har också behövts, i form av en wc. Den byggdes i en farstu, utanför timmerstommen.

I Iso-Puolala har arbete inte styrts av kalendern eller en viss plan. Entonen hoppas att också andra äger gamla trähus inte går för hårt fram.

– Det är ibland bra att låta bli att röra också sådant man kanske inte själv gillar, för att på så vis låta huset definiera vad dess natur är.

Föreningens hus lockar inte bara besökare, utan erbjuder också en bra praktikplats för studerande. I husets wc kittar Mari Sinn dörrkarmen, i gårdsbyggnaden arbetar Susanne Lehti och Beata Lempiäinen med att avlägsna moderna material som är helt fel i ett gammalt hus.

Sinn studerar vid Raseko, Resonejdens samkommun för utbildning, Lehti och Lempiäinen vid Åbo yrkesinstitut.

– Studerande gillar att vara här då de får göra något som blir bestående, då sådant som de målar eller bygger i skolan slipas bort eller rivs, säger Entonen.

Den stora utmaningen just nu är gårdsbyggnaden, som egentligen består av två små hus. Ytterväggarna är skrapade och tanken är att huset ska målas nästa år. De två husen byggdes under 1800-talets första hälft, men undertill finns en källare som är från 1700-talet.

Iso-Puolalas historia har dokumenterats med intervjuer av släktingar till dem som bott på gården.

– Här har bland annat bott en konstsnidare som snidade ramen till Domkyrkans altartavla.

Husets äldsta historia är också dokumenterad, av forskaren Helena Soiri-Snellman 1987. Hon fick uppdraget då Åbo stad inte riktigt visste vad som skulle göras med huset.

Soiri-Snellman redde ut att husets äldsta delar är äldre än från 1775. De kommer från ett äldre hus på Iso-Puolala gård, ett hus som stod i backen närmare Salutorget – eller nåja, då fanns ju inget torg där.

Med hjälp av magistratsdokument, brandförsäkringar och köpebrev nedtecknade Soiri-Snellman husets historia – ägare för ägare – tills huset 1910 doneras till Åbo stads folkskoledirektion.

– Redan för över hundra år sedan fanns det de som ville bevara gården, säger Entonen.

År 1905 beslöt stadsfullmäktige så här: Puolalabackens gamla delar ska planläggas ”så skonsamt som möjligt”, så att det vackra och pittoreska bevaras så länge som möjligt.

I Kotitaide-tidningen, 1906, noteras också Iso-Puolala:

– En idyllisk plats som stadens myndigheter lyckligtvis har låtit stå kvar, till glädje för alla som kan värdesätta en sådan godbit.

Den främsta orsaken till att gården bevarats är att husen har behövts. Här bodde folk, de sista ända till 1990-talet. Stadens miljösektor behövde också huset. Det stod aldrig tomt, för då hade det lätt förfallit.

Huset behövde bara lite ny timmerstock då stommen reparerades. Plåttaket lappades och brädfordringen fixades som man gjordes förr, det ruttna sågades bort och ersattes med korta stumpar. Själva arbetet är en del av föreningens kärnverksamhet.

– Det är del av vår ideologi att också visa upp det som inte är klart. Att äga huset har inte ett egenvärde, det viktiga är att vi sprider kunskap.

Som en del av detta planeras julbod och julkafé också i år, beroende på coronaläget, såklart. Somnliga kommer för att se hur reparationerna fortskrider, andra för att upptäcka något nytt.

– Det kommer nästan dagligen in människor här som säger att de bott hela livet i Åbo men först nu märkt husen.